Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1866, sida 1

artikeln, torde det tillåtas mig, som haft ärar deltaga i denna underhandling, att tro mig för stå den. — Dessutom är traktaten på franska språket afslutad, och vid uppkommande skiljak. tig åsigt om den rätta meningen, är det alltid grundtexten som kommer att tillämpas för tvistens slitande. — Samma förhållande är äfven med öfversättningen af slut-meningen i tariffen B., der orden le tarif general af förbiseende blifvit öfversatta med denna tariff. — Detta är, som också en annan talare, hr von Kriemer, anmärkt, verkligen en felaktighet, hvarföre ansvaret drabbar mig, och som jag måste afbedja; men den kan icke hafva någon olägenhet till påföljd; särdeles då man jemför den med samma stadgande i den allmänna tull-taxan, der meningen är riktigt och tydligen uttryckt. Samme värde talare har behagat påminna mig att min personlighet icke väger mera än ett sjun på händelsernas våg. Jag ber honom tro, Jatt jag derom var på förhand öfvertygad. Men det är icke min personlighet, mine herrar, som jag lägger i vågskålen; jag tillmäter densamma sicke den ringaste vigt: hvad jag lägger i vågI skålen, det är konungens af grundlagen hägnade prerogativ; — det är rikets ständers värdighet; — det är rikets sannskyldiga nytta det är aktningen för brödra-riket; — det är upprätthållandet af förbindelserna med en främmande makt; — det är sanningen och rättvisan, och jag hyser den fasta öfvertygelse, att alla dessa stora intressen sammanlagda väl skola suppväga de argumenter, som här emot traktatens godkännande blifvit anförda, huru förträfflig, vältalig, sansad och hofsam framställningen än må hafva varit. Jag yrkar fortfarande ett enkelt godkännande af traktaten, och vill hoppas, att inom detta riksstånd finnes för mycken känsla at det värdiga och det passande, för att antaga ntskottets, på bevisligen faktiskt oriktiga principer hvilande, förslag. 3:0. Af hr C. F. Wern. Om ytterligare bevis för behofvet af en förändring i nationalrepresentationens sammansättning behöfdes, så vore det gifvet i nu föreliggande betänkande från bevillningsutskottet med åtföljande reservationer. Flertalet af reservanterna hade yttrat sig på ett sätt, som ej lemnade ringaste rum för tvifvel om vare sig ärligheten eller värman af deras ötvertygelse, men väl innefattade så stora motsägelser emot ej blott nationalekonomiens första grunder, utan ock de enklaste begrepp om naturen af köp eller försäljning, hvarom man hade svårt föreställa sig att någon, som deltagit i det praktiska lifvets bestyr, kunde vara okunnig, att desse mäns deltagande i ett bevillningsutskotts arbeten svårligen kunde förklaras annorlunda än genom besynnerligheterna i den hittillsvarande representationens sammansättning. Talarens förundran öfver dessa motsägelser hade dock blifvit ytterligare ökad, då han från en plats i ståndet fått höra sådana yttranden som att tullnedsättningarna skulle öka köpmannens förtjenst och ej lemna konsumenten någon fördel. Han trodde sanningen af den sats, att prisen ej berodde på godtycke utan på tillgång och efterfrågan, vara allmänt känd, så utom som inom ståndet, och ville visserligen ej upptaga dess tid med bevis för denna sats, men undrade huru de, som hyllade nämnde åsigt, ville förklara hvarför icke fabrikanten lika väl som köpmannen kunde utan afseende på de omständigheter, som reglerade prisen, taga hvad de ville för sina varor, och hvarför icke under sådana förhållanden alla affärsmän voro millionärer. Utskottet hade ur riksdagsman Sandstedts motion utan motsägelse eller någon deröfver gjord reflexion citerat det yttrande att Frankrikes uppoffring genom traktatbestämmelserna icke utgjorde mer än 300,000 rdr, men förlusten för Sverge deremot 2,600,000 rdr, allt årligen, och derigenom liksom bekräftat riktigheten af en sådan åsigt. Den hade ock uti flertalet af reservationerna gjort sig gällande, men man hade dervid förblandat underhandlarnes sträfvanden att så litet som möjligt genom låga maxima för tullsatserna binda sina respektive länders makt att åsätta tullar med dessa tullsatsers praktiska verkningar. För att påståendet, att Frankrike genom traktatbestämmelserna endast skulle uppoffrat 300,000 rdr, men Sverge deremot 2,600,000 rdr årligen, skulle kunna vara sannt, måste man förutsätta, att all tull på svenska varor, införda Frankrike, betalades af svenskar, men all tull på franska varor, importerade i Sverge, af fransmän. En hvar affärsman måste dock veta, att förhållandet var alldeles motsatt, eller att tullen Frankrike betalades af fransmännen och tullen Sverge af svenskarne. Ett undantag från den1a regel kunde endast derigenom uppstå, att orisen på varor, som försändes från ett land ill ett annat, reglerades efter tillgång och efterrågan i det land, i hvilket marknaden för dessa faror var den största och hufvudsakligaste, hvilcet i detta fall vore Frankrike, och att i detta and priset i följd af differential-tullar blefve ägre än hvad det skulle varit, om samma tull)estäwmelser gällt för alla länders varor. Det kunde då hända, att det pris, som betalades exortören i det andra landet, d. v. s. i Sverge, yefve så mycket lägre som differential-tullens delopp, och att denna tull således verkligen Irabbade nämnde exportör, eller svensken, men å för våra vigtigaste exportvaror Frankrike icke r den enda eller öfvervägande hufvudsakligaste narknaden, utan prisen för dessa varor jemväl eglerades efter andra marknader, så utjemnaes härigenom förhållandet. Deremot vore det lldeles otänkbart, att Sverge för franska fabrianter vore en sådan hufvudmarknad för deras rodukter, att de hitsände dem, betalade den ull vi pålade, och derefter sålde dem till prier, som reglerades utan afseende på tullen. )et kunde således alldeles icke bestridas, att u icke de 2,600,000 rdr, som i följd af traktatsestämmelserna beräknats blifvit i tull inbeparda, kommit svenskar till godo, och det kune visserligen icke kallas för en förlust för verge. Men ej heller sverska statsverket hade örlorat detta belopp, utan tullinkomsterna hafva nder fjolåret öfverstigit det för dem beräknade elopp. Förhållandet kan endast förklaras derienom, att lägre priser gifvit anledning till törre köp, d. v. s. att vi :ör våra penningar rhållit mera varor, hvilket, hur man än ser det, cke måtte vara någon nationalförlust. Hr Sääf har dock häremot anfört, att de nedatta tullarne endast skulle gifva anledning till n import af lyxartiklir. som blott medförde