Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

henno med en så våldsam häftighet och objelp ligt förstört hennes helsa. Likasom hade det varit öfverstelöjtnanter kärt att uteslutande kunna sysselsätta sig med det förflutna och derigenom undgå an dra pinsamma tankar, började han utar uppskof: — Hvilket hårdt slag den underrättelser var för oss alla, att du hade blifvit häktad som högförrädare för att gå ett sorgligt öde till mötes, behöfver jag ej säga dig. Jag såg de skönaste förhoppningar, som jag by: ste vid min lefnads afton, förstörda genom ditt oförsvarliga lättsinne, och betraktade derför hvarje vidare förbindelse mellan oss för alltid afbruten, hvilket var naturligt för en man med lojala tänkesätt. Min goda Lisette tänkte på samma sätt, mon hon framhöll dina goda egenskaper och påstod att det aldrig skulle hafva kommit derhän med lig, om du icke hade dömt så lättsinnigt i religionsangelägenheter samt förskaffat dig ett riktigt begrepp om det eviga lifvet. Da känner hennes svaga sida, hon lägger stor vigt på öronbigten och messan, och eniast hennes uppriktiga kärlek till mig har varit orsaken att det under vårt långvariga, yckliga äktenskap aldrig gått längre än till några oskyldiga förpostfäktningar, hvarvid jag uhtid har kommit till korta. Annorlunda än vi båda tänkte Johanna. Det kära, ebura ängestsalla barnet tadlade hvarken dig eller dina handlingar, utan lofordade dem till och med såsom bevis på din idla karakter. Vridande sina händer besvor non mig att hjelpa dig på flykten; och hon ugnade sig ej förrän jag, bevekt af hennes klagan, heligt lofvade att använda hennes par uson thaler till bestickningar och annat samt ljolpa dig på väg till Amerika. Min ur