Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

oceanen. Lemnande alla så långsökta orsaker för den olyckliga expeditionen i sitt värde, törefaller det oss ganska troligt, att sådane yttranden som de nu omnämnda troligast äro krokar, utlagda för att vilseleda opinionen och för att, om möojligt, bygga en gyllene brygga för det tvungna återtåget från Mexiko. Haru osäkra förhållandena i Mexiko fortfarande äro, bevisas af följande: Guerillaskaror hado gjort ett anfall på Vittoria, hufvudstaden i provinsen Tamaubpas, till följe hvaraf trupper ditskickades för lugnets återställande I San Luis Potosi har Pedro Blancos band, hvilket gjorde vägarne osäkra ända från San Luis till Tampico, blifvit sprängdt. Det lyckades likväl Pedro Blanco sjelf och fem af hans kamrater att undkomma, och på sjelfva julaftonen hade han, under gin flykt, i Puerto de lis Nalascos bevisat sin dervaro genom ett nytt brott. Han anträffade nemligen der en stackars man, hvilken han en gång hude tvingat till inträde i sitt band, men denne hade naturligtvis vid första lägliga tillfälle rymt samt befann sig nu i sitt hem. Pedro Blanco lät fasttaga den olycklige och skjuta honom i hans hustrus och barns närvaro. I provinsen Durango har ett annat banditband totalt utplundrat staden San Jaan de JGuadalupe. Staden Temascaltepec har tagits af Regulos band, som der hängaf sig ät alla möjliga utsvamingar, plundrade alla hus, bortsläpade qvinnorna och slutligen släppte alla fångar lösa för att insätta dem i sina leder. STORBRITTANIEN. Redan i underhusets möte den 9 dennes uppstod under adressdebatten en häftig förpostfäktning mellan de konservative och de radikale, de förre representerade af sir John Pakington, de sednare af John Bright. Sir John Pakinglon uppsteg, för att å egna och vänners vägnar uttrycka sin ledsnad, för att icke säga sin otålighet, deröfver, att innan tilldragelserna på Jamaika blifvit fullständigt undersökta och belysta, åtskilliga framstående parlamentsledamöler, likasom ock åtskilliga stora tidningar och offentliga meetings, ansett det tillständigt att diskutera och fördöma de brittiske embetsmännens på Jamaika uppförande under och efter oroligheterna derstädes. Man borde dock tillbakahållit sina omdömen, tills man fått säkra uppgifter att stödja dem vid. Den hedervärde ledamoten för Birmingham (Bright) har isynnerhet utstalat sig på ett sätt, som icke kan ursäktas, soch som väl må kallas både opassande och sorättvist, då han vid två särskilda tillfällen, på möten i Rochdale och Blackburn, påstått, satt hr Gordon blef mördad, samt uttryckt det hopp, att guvernör Eyre och hans medbrottslingar skola inför engelsk domstol stånda till ansvar för mord. (Hör, hör! från br Bright). En sådan man som guvernör Eyre, sallmänt känd som särdeles human och älskvärd, bör icke ostraffadt brännmärkas som mördare. (Bifall från tory-bänkarne). Äfven som han begått något misstag, bör man taga si beräkning, att det skedde under inflytelsen af den känsla, att en hand full europers lif ssväfvado i fara för ett angrepp af 400,000 missnöjda negrer. Han, talaren, önskade försdenskull redan nu låta vederbörande veta, satt åtminstone en del af detta hus icke sympatiserar med hårda och omogna förkastelsedomar, som aldrig bordt uttalas. (Bifall från tories). Hr Bright uppträdde derefter. Han ferklarade, att han icke kände sig sårad af sir Jolin Pakingtons kritik, vid hvilken han för öfrigt hunnit blifva van, ty under de sednaste 20 åren hade han, Bright, knappt yttrat någonting i och utanför parlamentet, som den ädle sir Join icke fannit nödvändigt att fördöma. (Hör, hör!) Denne, fortfor hr Bright, anklogor mig nu för att hafva uttalat en förkastelsedom, som ej varit stödd på säkra T vittnesbörd, och han räknar sig sjelf och sitt parti till ära att icke med några omdömen hafva gått undersökningen i förväg. Han synes förgäto, att nästan hvarenda tidning, som bär hans partis särger, lidelsefallt advocerat I för guvernör Eyre och med bifall helsat de blodiga ogerningar, som under hans styrelse förörvats på Jamaika. (Hör, hör!) Han synes förgäta, att åtskilliga parlamentsledamöter, väl kända medlemmar af hans eget parti, sha va vid flera meetings uttalat sig i samma riktning. Det är icke jag, som dömt guvernör Eyre ohördan; det är med guvernör Eyres eget vittnesmål i handen, det är med shans rapport för ögonen och just på grund af den som jag bildat mig ett omdöme öfver hans handlingar. Jag nöjde mig dervid med shans egot vittnesmål, utan att afvakta hans motparters. (Hör, hör!) Det är icke uppgifster i Jamaika-eller Nenyorks-tidningarne; sdet är guvernör Eyres med öfverläggning och I precision författade depesch, i hvilken han ssjolf redogör för sin andel i tilldragelserna, som jag lagt till grund för min förkastelsedom öfver mannen, och detta bus bör, likaväl som hela landet, veta, att alla de underI rättelser, som sedermera och hittills anländt Ifrån Jamaika, icke bidragit att rubba, utan