Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

sprungliga afsigt hade varit att låta dig vänta en tid, såsom straff för ditt felsteg, derefter anropa min konungs nåd för dig, och först om detta misslyckades taga min tillflykt till andra medel. Innan jag kommit på det klara rörande mitt gifna löfte till Joharna, inträffade on omständighet, som kullstörtade alla våra planer. Dertill hörde nemligen att Johanna skulle sammanträffa med dig i någon sjöstad och åtfölja dig till utlandet såsom din lagliga maka. — Arma, arma barn, aldrig hade jag tilltrott dig så mycket mod! En dag således, ungefär två månader efter ditt fängslande, inträdde Johanna hastigt i mitt ram. Hennes ögon voro förgråtna, hennes lockar oordnade, hennes ansigte glödde, och dervid darrade hon så att hon knappt kunde kålla sig uppe. — Onkel! utbrast hon och hennes ögon fixerade mig så att jag erfor en verklig fasa, — huru hafva mina föräldrar dött? — Dina föräldrar? svarade jag förvirrad, y denna fråga hade jag aldraminst väntat; — du bör ännu kunna minnas din mor, tilade jag, — och din far dog medan du ännu var ett litet barn. — Men hvarför frågar du lotta? — Onkel, du döljer något för mig, valan, ag skall säga dig det! fortfor hon med en näftighet, som jag ännu aldrig hade märkt nos henne eller ens ansett möjlig. — Min mor har försyndat sig mot min far, och min ar har burit hand på sig sjeif! Jag är en örbryterskas och en sjelfmördares dotter, och mina föräldrar försmäkta i evig fördönelse medan jag lefver tanklöst, istället för att försona deras skuld genom ett Gudi benagligt lefverne samt uppriktig bot!