Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

itt befästa en sådan förkastelsedom. (Bifall.) Det finnes tyvärr personer i detta land, som skulle vilja hafva saken nedtystad. Det finnes här personer, som under trettio års läroid icke förmått inpregla i sitt sinno, att lesso olyckligo negrer på Jamaika äro, i samma grad som do sjelfva, drottningons undersåter och berättigade till lagens beskydd. (Hör, hör!) Sorgligt att säga, men engelsmän gifvas, hvilka icke hafva samma afsky som annars för orättvisa och förtryck, när orättvisan föröfvas mot desso negrer, hvilkas fäder blefvo med våld släpade till våra ko lonier och der misshandlade, tills deras rop nådde himlen, och moderlandets folk, upprördt i djupet af sitt samvete, gaf dem on frihet, som deras förre herrar dock icke erkänt och städse vilja förbindra dem att åtnjuta. Då jag står här inför mina landsmän, i denna lagstiftande församling, med en sådan fråga i vågskålen, skall ingen kunna intala mig, att tvåtusen af Hennes Majestäts undersåters lif betyda så litet, derför att de voro svarta, att man för en sådan småsaks skull ej må såra de fina känslorna hos kevernör Eyre och hans medbrottslingar. (Bifall från de radikale, ironiska cheers från torybänkarne.) Jag vill såga den ädle gentlemannen (sir John), att det behöfs en kritik mycket skarpare än hans, och jeg vill säga de herrar, som sitta bakom honom, att det erfordras något mer afskräckande än deras cheers, för att under sådana omständigheter tysta mig. Jag tror, att det icke finnes ett civiliseradt kristet land i verlden, der icke alla tänkande män hafva blicken riktad på vår regering, för att se, hvad bon skall göra i denna fråga. (Hör, hör!) Jag beklagar, att den af regeringen utsedda undersökningskommissionen utnämndes tre veckor sednare än den bordt, men sedan så skett, är jag nöjd med att lemna saken i donna kommissions händer. Äfven andra gentlemän, utsedda af allmänheten i detta land, hafva för samma ändamål begifvit sig till Jamaika, och jag betviflar icke, att en grundlig undersökning skoll ega rum och rättvisa skipas. Mina herrar, finge slika händelser tima på Jamaika, utan att någon i detta land fäste tillbörlig uppmärksamhet derpå, huru skulle det då gå i detta stora rikes öfriga kolonier? Om lag ej får vara lag för negrerna på Jamaika, huru länge tron I att lag då får vara lag för den arbetande klassen och dess vänner här i moderlandet? (Hör, hör! Orolig rörelse på bänkarne). Jag vill till sist säga den ädle gentlemannen, att i alla tal, som jag hållit — och de äro icke få — finnes ingen punkt, hvilken jag i min dödsstund skulle mer gilla, än jast de punkter, som han behagat angripa. Skulle skändligheter, liknande dem på Jamaika, åter inträffa, skall jag upprepa dessa ord och, om Gad ger mig kraft, med mer brinnande harm fördöma grymheter, som besudlat engelska guvernörens karakter. (Starka bifallsrop). Det af irländaren ODonoghue föreslagna, af parlamentet förkastade amendementet till svars-adressen hade följande lydelse: , Huset uttrycker ödmjukligen för Hennes Maj:t sin djupa ledsnad deröfver, att ett vida spridt missnöje finnes i Irland, och vill i ödmjakhet för Hennes Maj:t uttala den åsigt, att detta vidt utbredda missnöje är en verkan af betänkliga orsaker, hvilka det är Hennes Maj:ts ministrars pligt att undersöka och aflägsna. Bland de 25, som röstade för amendementet, voro endast 5 icke-irländare, nämligen hrr John Bright, Jokn Stuart Mill, Hadfield, T. B. Potter och MLaren. SCHWEIZ. Helsingfors Dagblad innehåller följande bref från Zirich, dat. i slutet af förlidet år och berörande ott moment af det kyrkliga lifvet i detta frihetens land, som visar att ofördragsamheten är sig öfverallt lik, men alt rolken nu protestera mot dess svåraste y3tttingar. Brefskrifvaren berättar: Helsingfors Dagblads läsare påminna sig säkert ännu den härstädes förda Vögelinska st:iden, som under sednaste vår framkallade en så liflig polemik äfven derhemma i Finland. Af referaterna i Dagbladet för denna tid känna de, att för omkring ett år sedan 78 af denna kartons prester undertecknade en ,Offene Erklärung, deri de uppmanade kyrkorådet att afsätta pastor Vögelin i Uster; de känna äfven att pressen nästan enhälligt tog Vögelin i försvar och att bans egna församlingsboer energiskt tillbakavisade hvarje anfall mot deras älskade, af dem sjelfva valde pastor. Fortgången och slutet af striden hafva deremot icke varit refererade i hemlandets tidningar, hvarföre nedanstående notiser derom icke torde sakna intresserade läsare. Då de 78:s uppmaning icke kunde förmå kyrkorådet till några åtgärder emot Vögelin, såg det en tid bortåt ut, såsom om saken skulle stanna dervid. I en och annan broschyr slungades väl ännu allt emellanåt fördömelsens åskor mot Vögeiins hufvud, men de afleddes, utan attskada, längs den åskledare, som kallas allmänna opinionen, och hvilken allt mera decideradt ställde sig på Vögelins sida. — Sålunda förflöt sommaren, och ingen väntade mera några tillgöranden från de orthodoxes sida, då plötsligen