Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

— Hvem har förrädt denna hemlighe: föl dig? utropade jag med fasa, och dervid tänkte jag på dig. — Gud har meddelat mig den genom et himmelskt sändebud, och jag — jag vil rädda mina arma föräldrar ur den eviga fördömelsen! utropade hon högt och sjönk derefter sanslös till golfvet. Då hon slutligen i sin bädd uppvaknade ur sin långa vanmakt, talade hon oredigt. Hon hade fallit i en svår sjukdom, och under en vecka trodde vi dagligen att hon skullo dö. I min ångest och i den fasta öfvortygelsen att endast du kunde hafva gifvit henne de förfärliga underrättelserna, skref jag till dig. Det var hårda ord jsg sade dig, men de voro fallkomligt rättfärdigade genom den svåra misstanka, som hvilade på dig. Först efter en längre, lugnare öfverläggning började jag betvifla att du hade begått nidingsdådet mot Johanna, och jag styrktes deruti genom enstaka, dig beträffande ord, och genom hennes under yrseln upprepade omnämnande af ett till henne skrifvet bref från ett himmelskt sändebud. Johannas upprepade frågor om du redan befann dig på fri fot, och min ånyo väckta tillgifvenhet för dig, som jag slutligen blott betraktade som en lättsinnig, vilseledd patron, föranledde mig numera att med all kraft verka för din befrielse. För mig ensam hade det svårligen lyckats, men jag var lycklig nog att väcka deltagande för dig hos en högt aktad familj, i hvars hus Johanna tilibragt sin första ungdom. Dessa trogna vänner har du hafvudsakligen att tacka för att fängelsemurarne ej längre omgifva dig. Jag var underrättad om alit hvad som tilldrog sig i Frankfurt, och våra vänner erhöllo