Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

nfallet skulle öppnas af pastor Wolfensperger Lollikon, en af de 78 undertecknarne af den ppna förklaringen. Redan förut högst impopuir i sin församling hade denne blifvit det ännu era genom stt från predikstolen utgjuta sin redes skålar öfrer Vögelin, och när nu det ofan nämnda ryktet blef bekant, steg förbittrinen till sin höjd. En stor del af församlingen pphörde att besöka sin egen kyrka och vände ig i stället till grannförsamlingen Neumunster, vars pastor icke hade hört till de 78; och i idningen ,,Republikanaren läste man en från lollikon insänd artikel, deri en af församlinens medlemmar skarpt klandar pastor Wolenspergers försök att förkättra Vögelio, uppnanande honom att först sopa rent framför egen lörr, innen han befattar sig med andra, och att esa till Uster för alt lära sig uppfylla de vackra ud, Kristus gifvit för bemötande af vän och iende, Insändaren beklagade vidare de instituioner, på grund af hvilka presterna väljas för ifstiden och ej såsom andra kommunala embetsnän, hvilka efter förloppet af en viss bestämd id afgå, ifall de ej lyckats vinna allmänhetens förtroende. Slutligen uppmanar han sina förzamlingaboer att med alla lagliga medel motarveta Wolfensperzers onda afsigter. Kor: tid derpå saumanträdde synoden och let visede sig snart att ryktet talat sanning. Pastor Wolfensperger framställde nemligen till mötets afgörande en motion om en bestämdare begränsning af den reformerta läran jemte förbud för Vögelia cch andra utom dessa gränser stående att predika. — Efter en liflig diskussion för och emct, uppträdde slutligen en gammal aktningsbjudande prest vid namn Schveitser och yttrade: ,,För tio år sedan invigde jag en ung Herrars tjenare till sitt embete, oaktadt theologiska fakulteten i Zärich ville förbjuda denne man att predika i Schweiz, på den grund att han tillhörde en rhenländsk sekt. Men jag gjorde det likväl, emedan jag redan då hyllade samma åsigt som nu, att den religiösa öfvertygelsen bör vara fullkomligt fri och icke klädas i någon slags tvångströja. Denne unge prest var — herr Wolfensperger. — Hvad skulle han väl då hafva sagt, om man förbjudit honom att predika i en församlicg, som frivilligt valt honom till sin själasörjare? Vid omröstningen, som följde omedelbart derpå, röstade endast 11 af kantonens 164 prester för Wolfenspergers motion, hvilken således med en ofantlig röstpluralitet förkastades. — ,,Endast 11, utropar läsaren förvånad, ,och hvar äro då den öppna förklaringens 78 undertecknare? De voro alla närvarande, men af dem röstade nu 67 emot motionen, derigenom sjelfva uttalande förkastelsedomen öfver de mot religionsfriheten fiendtliga tendenser, som för ett år sedan hade förmått dem att uppträda emot Vögelin. Detta deras öppna erkännande af det orätta i deras föregående handlingssätt är lika hedrande för dem, som det är ett glädjande tidens tecken för den religiösa frihetens vänner. ,Men, frågar läsaren, ,,hvilken andel har då Vögelin sjelf tagit i denna strid? — Alldeles ingen! Fullt öfvertygad om sanningens seger, har han afbållit sig från hvarje inblandning deri. Icke ett enda bittert eller polemiskt ord har han fällt emot dem, som bittert och hatfullt anfallit honom. Lugn och kärleksfull som alltid har han fortfarit att lika fritt som tillförene predika den frihetens och kärlekens lära, hvilken han anser utgöra det eviga och oförgängliga kristendomen. Denne ovanlige man skall ända till närmare 25 årg ålder — han är nu några och 30 år gammal — hafva varit en sträng pietist, hvilket alla hans närmaste anförvandter ännu i denna stund äro. Men samvetsgrannt följande Pauli ord: pröfven allt och bebållen det godt är, har han sedermera kommit till de åsigter, hvilka han nu utan menniskofruktan och med den lugna kraften af en under tvifvel och strider mognad öfvertygelse förkunnar för sina uppmärksamt lyssnande åhörare, hvilkas tillgifvenhet för honom med hvarje dag ökas. I sammanhang med dessa notiser om utgången af den Vögelinska striden, vill jag omnämna ett annat fall af religiös ofördragsamhet, som väckt allmän ovilja öfver hela Schweiz. — I den ultrakatholska kantonen Uri utkom för icke längesedan en broschyr, författad af en typograt derstädes vid namn Rynicker, hvilken deri något skarpt lärer hafva anfallit katholikernas döda bokstafstro. Desse togo sig deraf anledning att inför rätta anklaga Rynicker för hädelse emot Gud, hvilket brott enligt kantonens lag straffas med 10 par spö. För hela schweizerpressens uppmaningar att nedlägga saken voro de alldeles döfva och svarade derpå endast genom att låta piska Rynicker. Att blygselns rodnad uppsteg på hvarje ärlig schweizares kin. der vid underrättelsen härom var helt naturligt Denna skymf mot deras fria land måste kän nas dem så mycket mera smärtande, som den kom från Tells land, från deras frihets vagga hvilken hittills utgjort deras stolthet och ära — Men de försummade ej heller att gifva Rynicker all den upprättelse, som ett helt folk är i stånd till. Folkförsamlingar och möten höllog öfverallt, för att på anklagarne och domarne återkasta den vanära, som de tillfogat hela landet. I alla tidningar publicerades deras namn, hvilka icke tvekat att tillämpa en gammal, af allmänna medvetandet redan längesedan utdömd lag. — Och icke nog dermed. Man hade förut beslutit att fira den nästa allmänna skjutfesten i Uri. Detta beslut upphäfdes nu, ty det schweiziska folket ville icke fira sin vackraste nationalfest på en af religionsförföljelse befläckad mark. Öch i 20 år har man lofvat komma ihåg de 20 slag kantonen Uri Iåtit gifva Rynicker. Moan måste dock till kantonens heder nämna, att en stor del af dess innevänare protesterat emot den ifrågavarande brutaliteten hos presterskapet och de fromma. Denna hela landets enhälligt uttalade ovilja skall säkert förekomma alla vidare förföljelser af detta slag, på samma gång den visar huru starkt förenadt medelst frihetens cement detta mosaikartade Schweiz är. Dagens post. TYSKLAND. Från Wien telegraferades den 11 Febr.: I Lördags afgick härifrån till Berlin en not, i hvilken österrikiska regeringen prote