Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

han dock lugda dem, som kunde vilja läsa mel lan raderna och kände sig betagne af fruktan med den förklaringen, att han ej ville taga nå got så ofantligt stort steg. Ekonomiutskottet har visst icke afsett att åstadkomma nägon rubb. ning i grundlag eller civillag, utan blott att konungen måtte tillse, till hvilka befattningar qvinna kan vara lämplig. Man behöfde ingalunda frukta för att få se qvinnan på justitierådseller presidentstolarna, ty grundlagen stadgar att de tjenster, som konungen tillsätter, skola beklädas af män, och enligt civigagen kunde hon ej ens bli nämdeman. Han trodde derför att man utan våda skulle kunna antaga utskottets tillstyrkan med den ändringen att efter ordet ylämpliginskötes de orden ,,och derifrån hon icke enligt grundlag eller crvillag är utesluten Förr än så sker, blifva hvarken post-, telegrafeller helsovårdsanstalterna i vårt vidsträckta land I nöjaktigt reglerade. Om man ej vore nöjd med detta ändringsförslag, skulle man äfven i stället för orden ,,befordringsrätt till tjenster och befattningar, hvartill o. 8. v. kunna sätta ,,beforsdringsrätt till tjenst vid undervisningsoch helsovårdsanstalt eller postoch telegrafinrättning, hvartill o. 8. v.4 För sin del skulle han nöja ssig med hvilkendera ändringen som helst. Han ville nu tillägga några ord med anledning af prof. Ribbings reservation. I dennes . motivering uppställes den satsen, ,,att qvinna icke är passande för någon sådan verksamhet, som väsendtligen förutsätter och innebär användning af det rena, isolerade förståndet eller som genom hvarje inblandning af känsla och fantasi såsom bestämmande skulle förvridas från sitt Jsyfte. Instämmande deruti, att qvinnan ej vid Jalla tillfällen uteslutande kan följa det rena, isolerade förståndet, måste han deremot framställa den frågan, om det väl finnes någon man som gör det. Derpå tviflade han. Han ville ej ens önska, att mannen vore så beskaffad, att han ej skulle låta känsla och fantasi inverka på sig. Meningen skall väl således vara att hos qvinnan förefinnes ett högre mått af känsla och fantasi, hvilket blott är en vacker öfversättning af passionerna; men böra vi väl låta denna anklagelse qvarstå? Åtminstone borde den väl då bevisas. Om han nu medgåfve, att qvinnan ej i tanken kan mäta sig med mannen, månne ej detta komme sig af bristen i hennes uppfostran, at att hennes tankekraft ej blifvit uppöfvad, men månne hon ej med en sådan öfning skulle kunna mäta sig med mannen i det isolerade förståndet? Man har åtminstone sett prof på utmärkta matematiska arbeten af en qvinna. I fråga om sedlighet, sparsamhet, laglydnad trodde han ej att hon stode efter mannen. Hvad hennes sedlighet och sparsamhet beträffar kunde han väl icke hänvisa till några statistiska data, men i afseende på hennes laglydnad hade man åtminstone fullständiga sådana, som visade att hon i detta fall stode högre än mannen, ty då bland 100 män funnes 6 till 8 brottslingar, funnes blott 1 bland 100 qvionor. Här förvrida således icke passionerna hennes verksamhet. Han ville nu slutligen förklara, att han ansåge, att det folk, som först lemnade qvinnan det vidstracktaste tillfälle till alla möjliga lofliga näringsutvägar, äfven ställde sig främst bland de fo som förde sedlighetens och upplysningens talan. Hr Dalman, F. W. Det är långt ifrån min afsigt att förneka qvinnan förmåga att i ganska många rigtningar inhemta ett lika mått kunskaper som mannen, ja att till och med öfverträffa honom i humanistisk bildning, men derom är nu alldeles icke fråga. Frågan är, om qvinnan i yttre förhållanden kan och bör i samhället, sådant det hos oss är beskaffadt, ställas i jemnbredd med mannen, och uträtta så till sägandes hans sysslor. Och nekas kan väl icke, att dessa för närvarande i allmänhet icke äro qvinnosysslor, äfven om de erforderliga kunskaperna härtill skulle kunna af qvinna förvärfvas; ty dessa sysslor anstå henne icke, utan att hon derigenom förlorar, efter vårt begrepp, en stor del af sitt qvinliga väsende. Således kan qvinnan väl blifva en utmärkt idkerska af vetenskap och konst, en framstående skaldinna och författarinna af dramer, romaner, resebeskrifningar och mycket annat; men att vilja göra henne till krigare, till advokat, domare eller embetsoch tjensteman och att i dessa hänseenden lemna henne tillfälle att konkurrera med det manliga slägtet synes mig lindrigast sagdt vara en utopi, som icke är, och som jag hoppas aldrig blir förenlig med ett civiliseradt samhälles förhållanden. Qvinnans ädla och stilla kallelse tillhör utan tvifvel i främsta rummet familjelifvet, att uppfostra sina barn, att sköta ekonomien inom hus, att med ett ord vara en förståndig och huld moder och maka och för mannen ett underhällande och angenämt sällskap och sålunda lära honom att älska sitt hem och bilda honom till en god både husfader och medborgare, lätta hans bekymmer och mödor o. s. v., uti hvilka hänseenden qvinnans medfödda intelligens och, att jag så må säga, finare instinkt utgöra den säkraste ledstjernan. Jag frågar, om det icke vore att vända upp och ned på det existerande samhället, om man t. ex. läte qvinnan sköta sysslorna utom hus och gjorde mannen till bärnpiga eller hushållerska? Jag betviflar, att ett sådant experiment skulle blifva välgörande vare Big för förmiljen eller samhället, och jag tror, för min del, att aktningen för qvinnan, hvarpå jag sätter det största värde, genom ett slikt omvändt förhållande, långt ifrån att höjas skulle småningom förminskas och slutligen alldeles tillintetgöras. Man har sagt, att, då icke alla qvinnor kunna blifva gifta, bör tillfälle beredas för de ogifta att kunna försörja sig på ett ärligt sätt, för att icke öfverlemna dem att falla ett offer för lasten. Detta är otvifvelaktigt både sannt och nu mera tttccCWaUwaa m