Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

jag hörde intet annat lifstecken än getternas bräkande i det lilla stallet. — Hvad återstår mig att göra om jag ej träftar honom? frågade jag med tungt hjerta, då jag för andra gången gick fram till dörren för att lyssna. — Spetsbof — Jakob — Johanna — Johanna kok kaffe! ropade en kroxande stämma från det öfver dörren anbragta brädet. Jag förskräcktes, men min förskräckelse var af en annan art än den föregående aftonens, då Anders begagnade detta rop för att tvinga mig till förräderi mot mig sjelf. — Spetsbof — spetsbof — spetsbof — Jakob! upprepade korpen argare och högljuddare, då han märkte att jag drog mig tillbaka af fruktan för en upptäckt. — Johanna kok kaffe! — Gumma, — kok kaffe! kraxade det vaksamma djuret ännu argare. — Anton! Anton! skrek kort derester en qvinnoröst i det inre af kojan, — Anton, ska det lata kräket sofva ända till middagen? Anton, upp med dig, ditt syndastraff, annars bjelper jag dig med qvastkäppen på benstumparne. Hör du inte? Jakob ropar; getterna måtte ha brutit sig ut ur stallet. — Han är hemma, hviskade jag med lättadt hjerta, i det jag smög mig bakom getstallet. — Anton, hvad, kommer den bortbytingen då aldrig ned! röt qvinnan, då ännu intet svar hördes. — Redan nere för längesen, svarade Anton slutligen, och tillika hörde jag att han trefvade på den stängda dörren, — redan nere för längesen, hahaha! Jag en bortbyting! — Bortbyting god nog att arbeta då andra sofva; arbetar gerna för mor, men inte för den elake Anders.