Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

RIKSDAGEN. Plena den 3 Februari. Ridderskapet och adeln. (Kl. 10 f. m.—143 e. m. och 6—10 e. m.) DIskusslonen om utvlagande af qvinnans medborgerliga rättigheter ). Först upplästes ekonomiutskottets betänkande. hvari hemställes, att rikets ständer måtte ji und. skrifvelse till K. M:t, med anmälan, att rikets ständer anse befordringsrätt till tjenster och beattningar, hvartill qvinna kan pröfvas lämplig, hädanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, och fördenskull rättighet böra medgifvas qvinna att såväl vid de högre elementarläroverken undergå s. k. afgångsexamen, som vid rikets universitet och dithörande anstalter deltaga i undervisningen och aflägga inom de verldsliga fakulteterna förekommande examina, anhålla, att K. M:t täcktes vidtaga de åtgärder, som för genomforande af en sådan förändring i hittills bestående förhållanden finnas erforderliga. I sammanhang dermed tergifva vi prof. Ribbings inom utskottet afgifna reservation, tillstyrkande, ,att qvinna må vara berättigad att aflägga afgångsexamen vid elementarläroverket samt kunskapsprof och examina för vinnande af medicinsk grad vid universitetet: samt att qvinna, efter nöjaktigt fullgörande af sistnämda prof, må erhålla venia practicandi, dock utan rättighet till vinnande af offentliga läkareplatser; äfvensom att hon, möjligen med någon utvidgning emot hvad hittills varit henne medgifvet, må kunna erhålla de anställningar vid telegrafoch postverken samt vid jernvägarna, till hvilka hon enligt af K. M:t nådigst utfärdande författning, efter nöjaktigt sflagda kunskapsprof, som för dylika anställningar äro föreskrifna, anses kometent. Pp Diskussionen öppnades af hr von Koch, N. S. Ehuru han hufvudsakligen instämde i de åsigter, som utskottet uttalat, kunde han dock ej instämma i det slut, hvartill det kommit, och icke heller i prof. Ribbings reservation. Han gjorde sig en ära af att underskrifva nästan alla utskottets motiv, fastän våra fördomar ännu hindrade antagandet af dess slut. Han ville derför afgifva ett förslag till ändringar i majoritetens förslag. I all lagstiftning bör man utstaka målet, hvartill man vill komma, och sträfva dit, men derför är icke sagdt att det längsta steget är det bästa. Man måste varsamt närma sig målet, så att man icke må mista köttstycket för skuggan. Tvenne frågor förete sig härvid, den ena rör qvinnans rätt att erhålla statstjenst. Den förra frågan skulle han först taga i betraktande, ehuru han dervid ej hade mycket att tillägga till hvad utskottet yttrat. I ett land, der qvinnan eger lika rätt till egendom som mannen, der hon blifvit myndig, der hon fått lika näringsfrihet och erlägger lika skatter som mannen, utom hvad beträffar den obetydliga skilnaden i den personliga skyddsafgiften, der trodde han ej, att man, när man stiftade lag, egde rätt att utestänga henne från undervisning i de offentliga läroanstalter, till hvilka statsbidrag lemnas äfven af henne. Han ginge ännu längre, i det han ansåge, att der undervisningsanstalterna ej vore tillräckliga dertill, borde de utvidgas, så att de blefve det. Han ville ej för närvarande yttra sig om farorna af att qvinnan fioge för mycket bildning och studier, ty det vore redan besvaradt af utskottet. Han vore således ense om att bifalla utskottets förslag om undervisningsfriheten. Hvad den andra frågan, eller rätten till statstjenst, beträffar, så borde en sådan rätt ej finnas hvarken för man eller qvinna, utan endast statens rätt att dertill taga den skickligaste, vare sig man eller qvinna. Han ville således ej bestämma någon sådan rätt för henne, men på grund af denna statens rätt och individens rätt att ej utestängas från att kunna bli den skickligaste, ville han undanrödja alla hinder derför. I hans ögon voro detta ett steg till på nåringsfrihetens bana. I principen ville han således borttaga alls hinder för qvinnans anställning i tjenst, der hon befinneslämpligast och skickligast. Han trodde ej att man behöfde utstaka några gränser derför, när man en gång kommer så långt att man kan borttaga alla band. När man gaf henne rätt att idka alla möjliga yrken, att idka fabriksrörelse m. m., ansåg man ej nödigt att föreskrifva, att hon ej skulle få bli jernbärare, slagtare, smed o. 8. v., och det har ej heller sedan visat sig behöfligt. I principen vore det ock obehöfligt att stadga ett förbud mot qvinnans anställning i vissa tjenster. Om man dervid skulle göra något undantag, så vore väl intet lämpligare än att förbjuda henne krigareyrket. Det vore dock obehöfligt, ty en högre lagstiftare än vi hade utstakat hennes väg i en annan riktning, ehuru han, som utstakat de stora riktningarna, någon gång låtit undantag ega rum. Men om vi åter stadgade några undantag, månne de borde hindra en Blenda att ställa sig i spetsen för ortens qvinnor för att fördrifva sienden, medan männen vore borta? Männe de borde hindra henne från att, medan männen vore ute mot fienden, i ER lä gendarm vaka öfver samhällets säkerhet? Månne hon, om Stockholm vore belägradt af en fiende, borde af en lagparagraf låta afskräcka sig från att bidraga till dess försvar? Männe det således vore akäl att skrifva en lag, som ej komme att tillämpas i behöfvets stund? Men när han sagt detta, ville ) Då detta ämne, såsom man kunnat vänta, hos adeln framkallat mycken ridderlig vältalighet, hafva vi trott oss böra återgifva diskussionen efter Dagl. Alleh:as utförliga referat. j Red:n af H.-T. AM harA J4