Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

ljöd uti den svarta höstnatten! Det ljod så högt och lustigt, att jag vid hvarje nytt utbrott af denna vilda förtjusning kände ett stygn i mitt hjerta. Slutligen kunde jag ej uthärda längre, dessutom forflöt den gynnsamma tiden för min flykt. Försigtigt tog jag renseln på ryggen, sakta och obemärkt smög jag bort från gården och fortsatte utefter landsvägen min vandring omkring de mörka massorna af det brant uppstigande Drachenfels. Efter en half timmas förlopp, då jag redan hunnit förbi Königswinter, befann jag mig i en trakt, hvilken jag kände sedan många år, på en mark der jag fordom lekt som barn, och med hvilken mitt lifs ljufvaste minnen voro förknippade. Den erfarenhet, som den sorglöse gossen och sedermera den lycklige lefnadsglade ynglingen samlat, kom nu den jagade flyktingen väl till pass. Jag var icke längre bunden vid landsvägen, och ehuru ensamheten och nattens mörker skyddade mig från att blifva igenkänd af någon, valde jag likväl de slingrande skogsvägarne, på hvilka jag långsamt nalkades mitt mål. Jag rastade ofta, dock mindre af trötthet, — ty den hade fullkomligt upphört efter mitt sammanträffande med Anders, — än för att fördrifva tiden. Oaktadt de många uppehållen visade sig i öster blott ett svagt skimmer af den gryende dagen, då jag afkastade min rensel i ett snår några hundra steg ifrån Antons hem och derefter smög mig fram till hyddan för att öfvertyga mig, om den arme gossen var ute på något af sina planlösa ströftåg. Två gånger gick jag omkring huset; men