an förr i högsta grad af behofvet påkalladt. Följden t. ex. deraf att hemoch handaslöjder blifvit utbytta mot mångartad fabriksindustri har, bland annat varit den, att qvinnan härigenom beröfvats åtskilliga sådana törtjenster, som förut lemnat henne tillfälle till bergning. Nu deremot vill man uppflytta qvinnans verksamhet på mannens bekostnad, för att göra henne till mannens medtäflerska och derigenom i samma mån beröfva honom motsvarande tilltälle till utkomst. Harnti kan jag icke undgå att finna en temligen märklig motsägelse, ehuru jag visst icke beklagar de industri-lla framstegen i förstnämnda bänseenden, men jag vill icke bota ondt med hälften värre eller ställa samhället på den punkt, att qvinnorna skulle hafva fullt upp med lönande sysselsättningar, under det att mannen deremot förfölle till sysslolöshet och elände, ty af det sednareskulle utan tvifvel samhället lida än större skada. Det faller mig visst icke in att förespå ett sådant resultat af utskottets ifrågavarande tillstyrkande, jag pästår endast, att om principen konseqvent utsträckes, detta resultat skulle i framtiden kunna uppkomma. Nu är likväl händelsen, att mannen för sin utkomst behöfver mer än qvinnan, hvarföre det äfven är billigt, att han har tillfälle att förtjena mer, då det i allmänhet väl bör vara hans åliggande att försörja både sig och familj. Emellertid medger jag, att vissa arbeten äfven utom hus kunna lämpligen bestridas af qvinnor och att de derför böra beredas tillfälle till sådana sysselsättningar för hvad de numera möjligen förlorat genom industriens framsteg. Dertill lemnar inom den mindre bildade klassen industrien sjelf åtskilliga tillfällen t. ex. vid fabrikerna. Den allmänna näringsfriheten, som vi Niassa erhållit i vårt land, utgör äfven en sädan ersättning; vidare kunna dvinnor, som man sett, lämpligen användas vid telegrafverket och postverket eller såsom räkenskapsförare inom handelns olika grenar o. 8. v. Man har vidare för mera bildade qvinnor inrättat både skolor ocb seminarier för att fostra dem till dugliga lärarinnor för det uppväxande slägtet, hvilket jag anser särdeles lyckligt och gagnande. Jag vill slutligen icke bestrida, att qvinnor kunna i viss mån vara skickliga såsom utöfvare af läkareyrket, om neml. de, på sätt professor Ribbing i sin reservation föreslagit, fullgjort de kunskapsprof och examina, som erfordrag för medicinsk grad. Denns kurs är likväl både så dyr, långsam och svår, att det är föga troligt, att ett större antal qviunor hade råd eller fallenhet att deråt egna sig. Jag upprepar endast, att jag finner betänkligt, att qvinnans uppfostran i allmänhet riktas åt sådana sysselsättningar och värf, som mer eller mindre beröra en offentlig verksamhet. En sådan riktning bör för den skull, efter min tanke, icke utgöra en regel utan undantag. I annat fall befarar jag, att det slags qvinnans emancipation, som vära ultra-filantroper påyrka, småningom torde leda till ett mål motsatt det, som utan tvifvel är deras, neml. till upplösning af familjebanden och ett deraf följande långt vådligare och mera samhällsförstörande sedeförderf eller lösgifvande af de sinliga drifterna än det, hvaröfver man nu klagar, hufvudsakligen inom de större städerna. Talaren kunde visserligen hafva åtskilligt att anföra mot hr v. Kochs yttrande, men då flera anmält sig, öfverlemnade han detta åt dem, men ville i anledning af de af hr v. Koch fordrade bevis på frågan, huruvida det vore en sanning, att qvinnans passioner ofta bidrogo att förmörka hennes förstånd, endast erinra om den gamla domareregeln, ,att känd sak är så god som vittnad, då ingen, som kände qvinnan, kunde mera än på ett sätt besvara denna fråga. Hr von Geijer, B. B. G., hade med glädje helsat näringsreformen till qvinnans förmån och önskade att detta emancipationsverk måtte fortsättas. Huru långt man skulle gå vore svårt att afgöra, ty det fölle utom menskliga beräkningar. Hufvudsaken vore att ferbattra qvinnans ställning. Han hade tvekat i valet mellan utskottets och professor Ribbings förslag, men då ej heller det sednare vore tillräckligt preciseradt, ansåge han bäst att återremittera frågan för att få prof. Ribbings förslag klart och bestämdt formuleradt. Frih. Leijonhufvud fruktade väl icke qvinnans offentliga uppträdande, men fäste sådan vigt vid hennes verksamhet i hemmet, att han ansåge allt som toges derifrån för en oersättlig förlust. Samhället hade helt andra fordringar på qvinnan än på mannen, och derför kunde icke heller dessa fordringar uppfyllas på samma sätt. En sådan uppfattning af qvinnans verksamhet trodde han ligga till grund för att ej qvinnan får lika uppfostran med mannen, men ingalunda den hedniska uppfattningen, att hon vore något lägre än mannen. Undantagsvis kunna dock befattningar finnas, till hvilka qvinnan kan vara lämplig, såsom till utöfvande af barnaundervisning, fattigvård, sjukvård m.m. Yrkade derför återremiss. Ä Hr Huss, M. Frågan om utvidgande af qvinnans rättigheter stode på dagordningen i de flesta europeiska länder, och något steg till denna frågas lösning måste tagas. Utskottets förslag hade dock icke synts honom t ed d och han skulle derför frams ra, ansåge mera antagliga. För att ej missförstås ville han dock förutskicka några ord om qvinnans ställning i familjen och samhället. Qvinnan stode onekligen högre än männen i mänga afseenden, såsom i förmågan af sjelfuppoffring, i sedlig renhet och moralisk känsla. Hvem af oss böjer sig icke djupt för den qvinna, som ådagalägger sedlig renhet och moraliskt värde, ty vi känna att hon i dessa afseenden står högre än vi? Men månne ej andra afseenden flnnas, i hvilka åter mannen står högre än qvinnan? Skapelsehistorien sjelf visar oss denna skilnad. Och om vi gå vidare genom verlden och betrakta de olika könen hos djuren, så hafva de ej olika verksamhetskretsar och bestyr? Och menniskan må nu kalla sig skapelsens herre, så står hon dock under samma lagar som djurverlden. Öfver allt är det manliga könet det starkare. Qvinnans natur bjuder henne att söka ett stöd hos mannen, och ehuru hon ofta röner olyckor af detta stöd, så är hon dock nöjd att hon har ett stöd. I sjelfva barndomen se vi de olika anlagen gifva sig tillkänna, i det gossen leker med soldater och hästar, men flickan med dockor och kökssaker. Se vi ej redan der en antydan om deras olika bestämmelse! Från dessa allmänna anmärkningar ville han nu öfvergå till de speciella. Utskottet säger, att