Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

— Tisg tills jag frågar dig och fodra getterna, skrek den onaturliga modern bakom sitt olyckliga barn. — Spetsbof — spetsbof — gumma — Anton — kaffe! ropade korpen emellertid argt; dörren öppnades, och stödd mot sin käpp linkade den arme Anton ut. Det hade redan blifvit så ljust att man någorlunda kunde urskilja de närmaste föremålen. Jag varseblef således, i det jag tittade om stallhörnet, att korpen flög ned från sin bräda så snart Anton hade kommit ut, och slog ned framför sin herre, hvarefter han gravitetiskt klef fram mot stallhörnet, bakom hvilket jag hade dolt mig. — Spetsbof — spetsbof — gumma — Jakob — kok kaffe, sade han helt allvarsamt, i det han alltjemt såg sig om huruvida hans herre följde honom. — Ja, jag kommer, svarade denne nästan lika så hest, — Jakob har drömt och väckt den arme bortbytingen en timma för tidigt. — Kikeriki! kraxade korpen i det han utsträckte halsen och tittade bakom hörnet. — Spetsbof, tillade han derefter i sin djupaste bas, då han icke upptäckte mig, ty jag hade aflägsnat mig omkring tjugo steg från stallet och hukat mig ned bakom en yfvig enbuske, emedan jag fruktade den gamla qvinnans närhet och Antons högljudda öfverraskning. — Jakob har drömt, upprepade Anton förtretad och gjorde min af att återvända in, men hans uppmärksamhet väcktes i detsamma af korpens beteende. Denne började åter att gräla på sitt komiska sätt, och om möjligt ännu försigtigsre än förut rörde han sig i rickzack fram mot busken, som dolde mig. Emedan jag, för att icke skrämma Anton