Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

något och lagt mina fötter på båren, frågade han om jag låg bra. — Mycket bra, svarade jag med en röst, som tillfölje af min förfärliga sinnesrörelse ljöd likt en döendes. — Hvar känner ni de största plågorna? frågade läkaren vidare. — I hufvudet och lederna, hviskade jag och tillslöt ögonen i min förvirring och ängest. — Hm, hm, alldeles som jag trodde, mumlade läkaren, i det han betänkligt skakade på bufvudet och åter kände på min puls. — Ja, ja, en svår kris nalkas, och vi få ej förlora ett ögonblick, — och i det han derefter gaf karlarne ett tecken att upplyfta sin börda samt bära den till det bestämda sjukrummet, gick han sjelf bredvid båren och qvarhöll min hand i sin. Sedan man fört mig till ett för sjuka fångar anordnadt rum samt iakttagit de i dylika tall brukliga former och föreskrifter, undersökte läkaren mig åter uppmärksamt. Han anbefallte de båda för mig bestämda vaktkarlarne att med den största noggrannhet lemna mig det af honom sjelf beredda läkemedlet, hvilket smakade som den förträffligaste, oblandade madeira. Äfven tillsade han dem att skicka efter honom så snart jag förföll i raseri, och sedan han derefter ännu en gång fört sitt öra nära mina läppar likasom för att lyssna till min andedrägt, men i sjelfva verket för att tillhviska mig ordet ,mod; aflägsnade han sig med löfte att besöka mig tidigt den följande morgonen. Under hela denna tid hade jag knappast vågat öppna ögonen, af fruktan att man kunde upptäcka bedrägeriet; och så mycket insåg jag, att läkaren för närvarande var den enda