Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

Vidkommande dernäst sjelfva skrifvelsen och dess lydelse har riksarkivarien Nordström, i sitt ttrande till fullmäktiges protokoll för d. 8 Juli, örklarat sig anse det af fallmäktige gjorda förbehåll vara i skrifvelsen tydligt uttaladt genom den deri gjorda erinran att ,som den föreslagna finansiela operationen utgjonde en helt och hållet på sidan om lånekontraktet liggande affär, den icke finge utöfva någon inverkan på de uti detsamma förekommande bestämmelser; och har bemälde riksarkivarie, i sitt här framför citerade, till protokollet d. 2 Juni 1865 afgifna yttrande, vidare utvecklat samma åsigt. Men om, såsom sedermera jemväl skett, Schröder komp., efter att hafva lemnat valuta för den fixt öfvertagna fjerdedelen, icke begagnade sin optionsrätt till någon del af lånets återstod, var ju sådant fullkomligt öfverensstämmande med lånekontraktets bestämmelser, och någon serskild skyldighet för honom att öfvertaga större eller mindre del af optionsbeloppet kunde icke anses hafva tillkommit genom den mening, som innefattas i de ofvan kursiverade orden. Likaledes låg i lånekontraktets bestämmelser intet hinder deremot att, sedan Schröder komp. inbetalt den fast öfvertagna fjerdedelen af lånet och för denna fjerdedel erhållit riksgäldskontorets obligationer, han lät en del af samma obligationer gå i byte mot de thalerobligationer, som honom från riksgäldskontoret erbjudits. Om någon betydelse må få gifvas åt den ifrågavarande klausuln, sådan densamma, med uteslutande af fullmäktiges förbehåll, i brefvet till Schröder Å komp. finnes att läsa, blifver denna betydelse snarast den, att fullmäktiges proposition, jnst i stöd af denna klausul, måste antagas hafva afsett att erhålla pund-obligationer företrädesvis af den fiza fjerdedelen, enär klausuln ju annars skulle hafva åsyftat att till en förpligtelse för Schröder förvandla den rättighet han dittills egt att i sin option taga någon ytterligare andel af lånet, och sålunda onekligen varit af beskaffenhet att utöfva inverkan på en i lånekontraktet förekommande bestämmelse. Huru oklar denna klausuls betydelse för flere bland fullmäktige sjelfva måste hafva varit, visar sig, bland annat, deraf att några bland de fullmäktige, hvilka d. 8 Juli, då skrifvelsens otydlighet af majoren Wolffelt och kaptenen Hjerta först anmärktes, förklarade något förtydligande af samma skrifvelse icke vara erforderligt, sedermera den 11 Augusti, vid justering af det protokoll, som hölls då meranämnda skrifvelse beslöts, ansågo det ursprungligen gjorda förbehållet icke böra i protokollet upptagas, enär detta i sådant fall icke skulle komma att ega full öfverensstämmelse med skrifvelsens innehåll. Det vill annars synas, som om, derest skrifvelsen varit sådan, att något förtydligande för att bringa densamma till öfverensstämmelse med fullmäktiges ursprungliga beslut icke varit erforderligt, denna öfverensstämmelse icke heller skulle blifvit störd genom det ursprungligen beslutade förbehållets intagande i protokollet. Huru nu än meranämnda klausul må tolkas, kan den likväl ingalunda anses hafva varit egnad att supplera det af fullmäktige beslutade, men i skrifvelsen till Schröder komp. icke omförmälda förbehåll. Också blefvo fullmäktiges, rörande bytets beräknande på optionsandelen, gång efter annan förnyade framställningar af Schröder Å komp. slutligen besvarade i nog afvisande ordalag; och har, i stället för thaler-obligationerna, riksgäldskontoret slutligen erhållit pund-obligationer af den fira fjerdedelen, på sätt i det föregående blifvit omförmäldt. I fråga slutligen om sjelfva obligationsbytet eller thaler-obligationornas afhändande hafva 1865 års revisorer anmärkt, att ändamålet med denna operation skulle i lika grad hafva uppnåtts, om fullmäktige, efter aftalets träffande, icke genast afhändt sig thaler-obligationerna, utan uppskjutit bytets verkställande intill dess sig visat, om långifvarne komme att öfvertaga någon del af den på option ställda låneandelen. Häremot erinra visserligen fullmäktige, att då den hufvudsakliga afsigten med detta utbyte just var att förbereda och befrämja öfvertagåndet af det nya lånets optionsandel, kunde verkställandet af den för sådant ändamål beslutna transaktionen, såvida det egentliga syftemålet skulle vinnas, icke uppskjutas ända till dess optionsbeloppet eller någon del deraf redan öfvertagits. Då likväl sjelfva underrättelsen om riksgäldskontorets benägenhet att ingå i denna bytesaffär tvifvelsutan var för Schröder komp., tillfyllestgörande och bytets ändamål alltså icke skulle hafva lidit något intrång, om med verkställigheten deraf något fördröjts, anser utskottet sig böra biträda revisorernas härom yttrade åsigt och finner den skyndsamhet, hvarmed fullmäktige afhände sig thaler-obligationerna, dess mera anmärkningsvärd, som, ehuru fullmäktiges uppmärksamhet redan den 8 Juli blef fästad på skrifvelsens ofullständighet, fullmäktige, som då ännu hade thaler-obligationerna i sin ego, icke genom ytterligare skriftvexling gjorde sig förvissade derom att Schröder komp. rätteligen fattat skrifvelsen, sådan den af fullmäktige ursprungligen var menad, innan fullmäktige den 5 påföljande Augusti, eller fyra veckor sedan otydligheten redan var upptäckt, afskickade thalerobligationerna. Under åberopande af det ogillande omdöme, som utskottet, på anförda skäl, sålunda funnit sig böra uttala rörande fullmäktiges sätt att vid denna bytesaffär tillvägagå, får utskottet hemställa, det rikets ständer måtte förklara, att fullmäktige ej med nödig försigtighet och omtanka behandlat denna fråga. Dernäst ofvergår utskottet till det sätt, hvarpå fullmäktige behandlat alla andra spekulanter på lånet, än hr Heinemann och hans kommittenter. Att fullmäktige icke antogo Stockholms enskilda banks anbud af ett 4 12 procents lån om 5 å 6 millioner till ett pris af 91 procent, att betalas med en 5!3-procents-annnitet under 3813 år, finner utskottet vara tillfredsställande förklaradt. Att ett låneanbud af konsul Smitt icke till pröfning upptogs, finner utskottet icke heller böra utgöra föremål för klander enär, då detta anbod erhölls, de med Heinemann förda underhandlingarne redan hunnit den utveckling, att fullmäktige måhända icke längre kunde