Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

ned mot mig, — nej, — godt, jag insåg det, fortsor han utan att afvakta mitt svar; — vaktmästare, gå och hemta handräckning, så att vi genast kunna föra bort honom, vi ba inte ett ögonblick att förlora. Den tilltalade ställde lyktan på trästolen och aflägsnade sig skyndsamt; men knappt hade han försvunnit i dörren, så lutade läkaren sig åter ned till mig. — Herr Wandel, hviskade han hemlighetsfallt och ifrigt, — det gäller er frihet; ni måste låtsa er vara mycket sjuk under några dagar; obekanta vänner vilja bjelpa er att fly. — Hvem? frågade jag sakta, och min puls slog nu i verklig feberoro. — Fråga inte, för Guds skull! Vill ni göra oss alla olyckliga. Jag skall sköta er i stället för den, på edra vänners föranstaltande, under en kort tid bortreste fängelseläkaren. Om er frihet är er det minsta dyrbar, så säg ingenting annat än hvad jag tillråder er, och handla punkligt så som jag i form af medicinska förhållningsreglor föreskrifver er. Rasa, väsnas, fantisera eller sof oafbrutet; gör hvad ni vill, men ni måste vara mycket sjuk och klaga öfver den förfärligaste hufvudvärk samt odrägliga ledplågor; — och försök nu att resa er upp, forttor han piötsligt i förändrad ton, då sångvaktaren återkom med två man samt en bår; — så — ja, — det går; stöd er nu mot min axel; kom hit, karlar, — men försigtigt. Karlarne åtlydde besallningen och inträdde i cellen samt ställde den med en madrass försedda båren bredvid mig, hvarester läkaren med synbar varsamhet nedlade mig på densamma. Sedan han derefter upplyftat mitt hufvud