tum och lära väl taga sig till vara för att ytterligare skänka honom sitt förtroende. Men riksdagsmannens sjelfständighet? skall han då ej få obehindradt göra sin egen mening gällande? Det må vara privilegiet för en sjelfskrifven riksdagsman, men alls icke för en vald. Hans pjelfständishet ligger uti att hysa sin egen fasta öfvertygelse och uttala densamma. Vill man göra honom till vilkor för valet, att han skall handla deremot, så har han utvägen att afsäga sig förtroendet. Men åtager han sig detta, så måste han uttrycka sina väljares meniog, hvilket dock naturligtvis ej kan sträcka sig till alla detaljer af samhällsfrågorna, utan blott till de föreliggande frågorna af vigt uti deras allmänlighet. Ty det är — må vi upprepa det — icke den eller den individens åsigt, som det är af vigt att i riksförsamlingen känna, utan den menighets, som af honom representeras. Men nu har — yttrar någon — denna menighet ingen egen åsigt i en mängd frågor? Välan, då lemnar den ja sitt ombud fria händer. Skulle emellertid, under riksdagens lopp, samma menighet verkligen bilda sig en egen öfvertygelse, så är det dess både rättighet och pligt att derom underrätta sin representant, särdeles när dennes beteende blir af den art, att valmännen måste, för sitt anseendes skull, förneka all med-ansvarighet för detsamma. Hvad vi här uttalar är ingen tanke från gårdsgen, utan har alltid tillhört den konstitutionella uppfattningen af representantens ställning till sina valmän. I det vi alltså tillbakavisa Dagl. Alleh:s obehöriga klagomål och klander, uttala vi den önskan, att Sverges kommuner måtte följa sina representanters åtgöranden med samma uppmärksamhet som de, hvilka protesterat mot hr Björkman. Sedan detta var skrifvet läsa vi en ny framställning i Dagl. Alleh. i samma ämne och samma anda, blott att de ogillande ordalagen vunnit i styrka, då Dagl. Alleh. talar om ,, politiskt skoj, m. m., i den kända stilen. Detta tal utgör inledningen till ett återgifvande af de två skrifvelser, som man satt riksdagsmannen Björkman i händer, hvari den famöga anmärkningsanledningen mot fi nansministern inlemnades till konstitntionsutskottet, som dock lemnade den utan afseende. Den som numera orkar genomläsa dessa skrifvelser finner deri upprepadt hvad som flera gånger stått att läsa i Dagl. Alleh., hvarjemte också skrifsättet alltför väl förråder den kända handen. Herr Björkman är alltså i sjelfva verket ganska oskyldig till detta opus; men de som lockat honom till att derför bära hundhufvudet, hafva väl minst af alla rättighet att förebrå andra politiskt skoj. Statslån upptagna i England år 1864. , Economist har publicerat följande förteckning på främmande statslån afslutade i England under loppet af 1864. Denna förteckning angifver följande märkliga förhållanden: 2