Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

— —ngq———————— dra hand lade sig i min samt tryckte den häftigt och betydelsefallt. Jag ämnade springa upp, men jag tillbakabolls, och då jag riktade mi:a blickar på den sällsamme fridstöraren, såg jag en mig fullkomligt obekant, äldre herre, som betraktade mig med ett uttryck af välvilligt deltagande. — Hvad förskaffar mig den äran —? frågade jag förvirrad. — Stilla, stilla, afbröt mig fremlingen i vänlig ton, och åter kände jag en häftig handtryckning, — ni bör ej på något vilkor blifva upprörd, hvarje sinnesrörelse kan ge er sjukdom en dödlig vändning. — Men jag ber, svarade jag ännu mera förvirrad, ty jag förmodado en förvexling, — ett misstag måtte ega rum. — Vaktmästare, var så god och Iys hit, sade han till den vid dörren stående fångvaktaren, i det han synbarligen med flit ej lyssnade till mina ord. Fängvaktaren nalkades och lyste mig i ansigtet, medan läkaren, ty en sådan måste fremlingen vara, alltjemt kände mig på pulsen och för tredje gången tryckte min hand. — Men jag begriper inte, stammade jag för tredje gången och betraktade än läkaren, än fångvaktaren. — Tyst, jag ber, återtog läkaren och lade nu sin hand på min axel, — tyvärr ett återfall, yttrade han nu med lägre röst till fångvaktaren, — ser ni denna stirrande, ihåliga blick, denna feberaktiga rodoad; en verklig lycka att jag hörde hans oväsen, då jag nyss gick förbi. Om han skulle stanna häri natt utan bjelp, så vore han förlorad. Känner ni er tillräckligt stark att utan fremmande hje!p tillryggalägga den korta vägen till sjukhuset? frågade han derefter, i det han lutade sig