Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

jlöteborg den 1 Februari. Dagl. Allehanda har funnit det obehörigt, tt vissa kommunalstyrelser och ett stort anal enskilta personer från de härader i Elfsorgs län, som representeras af riksdagsmanjen Björkman i bondeståndet, afgifvit proteter emot detta sitt ombuds beteende, att låa sig till ett verktyg åt det protektionistika partiet, för att framställa anmärkningsinledningar mot finansministern, statsrådet j1ripenstedt. Dagl. Alleh. anser en sådan pinionsyttring strida mot den i riksdagsordningen, som förklarar, att riksdagsman ej can bindas af andra föreskrifter än rikets zrundlagar, och skulle hafva klandrat hvad nu skett, ,äfven om det varit riktadt mot len varmaste anhängare af frih. Gripenstedt och hans system. , Här gäller det icke, illägger tidningen, hvad som kan vara rätt ller icke ij den ellertden specialfrågan, utan här gäller det om svenska representationen en ingalunda aflägsen framtid skall bestå af sjelfständiga män, som redligt följa egen Sfvertygelse, eller om den skall bestå af poitiska väderhanar, ovärdiga landets förtroende och det höga kallet att föra nationens talan samt ständigt i orolig förbidan lyssnande efer de bifallseller klandervota, som kunna åstadkommas än i den ena än i den andra undangömda vrån af Sverges rike. Utan att sätta minsta tro till D. A:s försäkran, att dess anmärkningar hvila på prinsipiell grund och härleda sig af ömhet för riksdagsombudens sjelfständighet, vilja vi, med afseende å principfrågan, göra ett par oförgripliga erinringar. Då en ort väljer en man, att i riksförsamingen representera orten, så har man hitills alltför ofta antagit att han bör representera ortens serskilta intressen. Med allt skäl har en sådan falsk uppfattning af rikslagsmannakallet blifvit bekämpad, då häraf följt de många missbruk af representantskalet, hvarpå vår riksdagshistoria är så rik, nemligen att de spridda småintressena, genom ömsesidig dagtingan ooh uppgörelse, pjort sig gällande på det allmännas bekostnad. Mången riksdagsman har kännt sig mycket besvärad af slika uppdrag, och mer än en redbar man har på förhand förklarat, att han helldre försakar valmännens förtroende, in på förhand förbinder sig att bevaka lokala fördelar, då de icke ingå i det allmännas stora intresse. Hvad är då riksdagsmannens uppdrag? frågar man. Det är att lagstifta för hela svenska folket, att besluta statens allmänna inkomster och utgifter, att befrämja dess allmäuna institutioner för vetenskap och konst, allmän bildning, m. m. Således är det statsangelägenheterna, som det åligger riksdagsmannen att bevaka och vårda, och detta i ju högre grad, desto mer kommunerna erhålla vidgad rätt och ökal förmåga att sjelfva sköta sina serskilta angelägenheter. Bör riksdagsmannen vara fullkomligt obunden och okontrollerad vid fallgörandet af dessa vigtiga förrättningar? Ingalunda: hans åsigter om de stora samhällsfrågorna böra vara för hans kommittenter kända före valet, så att de icke må lomna sitt förtroende till en man, som uttrycker en helt annan opinion än den allmänna meningen i den ort, som han representerar. Ty för statsstyrelsen är det af högsta vigt, att just denna mening framträder vid riksdagen, åtminstone uti en stor mängd af frågor, när det gäller skatter eller andra bördor, hvilka det kan blifva fråga att pålägga befolkningen i dess helhet. Det är dervid angeläget att både regeringen och riksförsamlingen i dess helhet klart känna hvad befolkningen vill och kan åtaga sig eller ej. I alla länder med mera utveckladt politiskt medvetande framställa derföre de som eftersträfva representantkallet på förhand sina åsigter, på valmännens spörjsmål eller derförutan, hvarefter desse sednare bilda sitt omdöme och göra sitt val. Detta är framförallt angeläget vid tillfällen, då regeringen anser sig böra upplösa en representant-församling, derföre att den ej uttrycker landets mening, samt anställa nya val. I sjelfva detta stadgande ligger, att representanten bör uttrycka valmenighetens åsigter i de stora frågor, som föreligga, och upplösningsåtgärden vore ja en vanmäktig handling, derest icke valmännen toge kännedom om sina ombuds åsigter och bestämde omvalet derefter. I vår nuvarande representation äga oj menigheterna tillfälle att, på denna väg, protestera mot ett ombud, som handlar i strid med deras åsigter. Men de äga dock alltid tillfälle att, vare sig genom adresser eller mötes-beslut, gifva representanten sin mening tillkänna, dels till hans egen ledning och varning, dels för att frikalla sig sjelfve från. all delaktighet i hans handlingssätt. Det är sannt, att de kunna i alla fall ej hindra honam att forffarande handla mat davas 3.2—