Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

ögon och lyssnade uppmärksamt till mina båda vak samtal, hvilket de förde mycket ogenerådt, emedan de ansågo mig fullkomligt oförmögen. Af deras ord hörde jag: att de ej voro bland läkarens förtrogna, ett: dubbelt skäl för mig att styrka dem i deras; misstag. Jag bemannade mig således, och i det jag reste mig upp i bädden och förnndrad betraktade först den ene och sedan den andre, frågade jag med en hemlighetsfall hviskning om ännu inga depescher hade ingått till mig. Vaktkarlarne nickade åt hvarandra med ett uttryck af hemligt förstånd, likasom ville de säga huru riktig läkarens förutsägelse var, och derefter tryckte de mig ned i bädden. utan vidare formaliteter. — Hvem vågor röra mig? frågade jag häftigt, — hvem vågar röra mig, — en fri man? Akta er, akta er för den svarte! Vaktarne, synbarligen vana vid dylika scener, betraktade mig lugnt utan att svara mig. De öfvervägde troligtvis om det var rätta tiden att tillkalla doktorn. Men jag ville ej besvära honom, hvarför jag endast. gick så långt i min låtsade yrsel som var nödigt för att hålla vaktarne i behörig spän-ning. Detta lyckades mig äfven så väl att: båda, seäan jag lugnat mig fram mot midnatten, utsträckte sig på sina stolar med, ett. Gud ske lof, och äfven försökte att sofva en stund. Själsspänningen förjagade sömnen främ mig; jag förhöll mig emellertid stiba ända. till morgonen, och jag lugnades ob eskrifligt, då slatligen läkaren inträdde och frågade vaktarne huru jag hade tilloragå natten. (Forts.)