Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 2

person i min omgifning, som visste något om min tillämnade flykt. Huru en flykt skulle kunna verkställas ur så fasta och väl bevakade rum var mera än jag kunde förstå; ty utom att de båda handfasta vaktkarlarne äfven voro mina fångvaktare, hade man sräntagit mig mina kläder, och icke blott i byggnadens hufvudgångar utan äfven framför min dörr stodo särskildta skilatvakter, hvilka hade erhållit den uttryckliga befallningen att icke låta någon obekant person passera. Läkarens trygga och bestämda väsen ingaf mig emellertid förtroende och gjorde det intryck som hade han varit fallkomligt säker på sin sak och handlat efter en bestämd, uppgjord plan. Först då jag befann mig ensam med mina båda väktare i rummet, i hvilket stodo tre obegagnade sängar utom min egen, lyckades jag att åter samla mina tankar. Den förvirring, hvari jag sväfvat så länge, hade så till vida kommit mig till pass att jag i början blott rörde mig mekaniskt och likt en drucken. Det derefter följande lugnet, och den. omständigheten att jag låg likasom bedöfrad, med slutna ögon, bidrog icke mindre att styrka mina väktares åsigt om mitt betänkliga tillstånd. Men jag insåg att jag måste gå annorlunda tillväga för att tillmötesgå mina obekanta vänners välvilliga afsigter och rättfärdiga min förflyttning till sjukrummet. Med utsigten att ännu en gång åtnjuta min fulla frihet vaknade äfven min längtan efter densamma i all sin kraft. Af henne hoppades jag allt hvad som mest rörde mitt hjerta, och i samma mån min ande började arbete, tycktes äfven min skarpsinnighet växa och den fysiska kraften förbereda sig till det för mig ännu obekanta företaget. Jag låg omkring en timma med slutna