Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 1

Med barnets sodelse tycktes de bäda makarnes lycka emellertid hafva tagit slut; jag trodde så ätminstone att döma efter min brors bref, som blefvo allt kallare och mera affärsmessiga samt snart förlorade det sista spår af den humor, som förr alltid hade utmärkt dem, och således liknade en samvetegrann fanjunkares torra rapport. Saken var följande: Italienskans natur hade visserligen blitvit tyglad en tid utan att likväl blifva förändrad, och det måste naturligtvis såra min bror att hans maka, sedan hon blifvit mor, icke blott missbushållade med hans inkomster utan äfven, mot hans uttryckliga vilja, valde en umgängeskrets, som han från sin ståndpunkt ej kunde gilla. Bland dem, som under min brors frånvaro oftast besökte hans hus, befann gig äfven en katolsk prest. Emedan min bror respekterade sin hustrus religiösa tro, så tillät han under en längre tid dessa besök, ehuru det sårade honom djupt att presten — ätven en italienare — ej skydde att till och med i hans närvaro samtala med den unga frun på italienska, hvaraf min bror inte förstod ett ord. Äfven tyckte han ofta att förhållandet mellan patern och hans biktbarn var nästan ömt, men för sin lilla dotters skull, hvilken han afgudade, fördrog han mycket, som förr skulle hafva försatt honom i det gränslösaste raseri. Men allt har ett slut, och så var äfven förhållandet med min brors tålamod. Det första häftiga uppträdet följde, då den unga frun uttalade sin lifliga önskan att uppfostra sin dotter i den katolska religionen samt, ännu mer, lät döpa henne efter katolsk ritus. Då min bror hänvisade till den träffade