Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 2

första ögonblicket ej kunde erinra mig dess egare. — Inom två minuter! svarade jag i det jag hastigt sprang upp, och knappt fem minuter derefter steg jag öfver tröskeln till min sängkammare. Förvånad, nästan förskräckt, stannade jag i dörren, då jag varseblef Bernhard, hvilken hade sett sig på en stol vid fönstret och vid mitt inträde genast steg upp samt helsade vänligt. — Ehuru jag emotsäg en kort och bestämd underrättelse från er, så väntade jag likväl inte att blifva uppsökt af er, sade jag med största möjliga köld, utan att besvara hans helsning. — Jag inser nog det, herr Wandel, svarade han med den fint bildade mannens artighet. — Ni väntade en utmaning från mig, och i dess ställe kommer jag sjelf för att förständiga mig med er, rörande de mellan oss herrskande stridigheterna. — Det är inte brukligt, började jag, och samtidigt forskade jag förgäfves i hans ögon efter något lurande uttryck, som kunde antyda dolda afsigter. — Det är inte brukligt, upprepade han och föll mig i talet, — jag vet det, men ni skall gilla mitt handlingssätt, sedan ni skänkt mina ord ett vänligt gehör. Ehuru mitt stånd förbjuder mig att möta en medmenniska i en dödlig strid, så skulle jag dock för att rädda min heder sätta mig öfver detta förbud, om jag inte hade insett möjligheten af stt på ett fredligare, och för oss båda ingaunda förnedrande sätt afgöra de obehagliga rågorna oss emellan. Atbryt mig inte, hör nig till slut innan ni afgör, jag ber er derom, fortfor han, då han märkte att jag äm1ade svara något, — vi hade vid vårt sam-I