Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1866, sida 2

vända idöer om ,det paszando, orm ,denp sanna qv heta sne om ,bebagens makt. som herr hos , hvilka ledt densammo. Der qv ef or standis zketerna nådgats at! tidigt lita på sig sjelf, att fatta beslat och handla i stället för att ro sig mekaniskt fran i en annans viljas kölvatten — dor har i de alira flesta fall kon ådagalagt alldeles tillräckligt af viljans och handlingens kraft; och det är ingen anlodning att tro, det förhållandet skulie bli annorlunda, om hon uppträdde som läkare, helst som såväl do benbrott kurerande s. k. , kloka gummorna som sjuksköterskorna aldrig färmärkts att ba bindrats af någon ,,blödigbet från att fullgöra sins åligganden. Kenske finner någon sig befogad att invända, det qvinnans underlägsna fysiska styrks skulio kunva göra henne mindre lämplig för läkarens kall. Men den, som så tänker, skulle vi vilja hänvisa till de talrika exempel på qvinnor mod kroppskrafter af nndransvärd seghet, som det husliga lifvet äfven i vårt land företer. Ea verksamhet af läkarens naur tyckes just af denna anledning vara förerådesvis egnad för qvinnan, och den ömma omtanka, som vill bevara qvinnan från ett så besvärligt lif, förekommer oss, minst sagdt, misstänkt. Såsom praktiserande läkarinna skulle qvinaan komma i tillfälle att på det skönaste sätt ådegalägga de egenskaper, som redan framträdt under det att hennes verksamhet varit inekrönkt inem så trånga gränser. Den uppoffrando menniskokärleken, försakelsen, tålamodet, det samvetsgranna och hångifna appfyllandet ef pligtens bad, den ljufva öm heten mot do afsjakdom och svåra plågor augripna, gom visat sig hos henne såväl inow den husliga kretsen, som der kon uppträdt såsom barmhertighetssyster eller diakonissa, skola helt visst komma att i bög grad karakterisera hennes verksamhet på det medicinska området. Under medeltiden, som dock i mårga hänseenden med rätta anses för en mörkrets och barbariets period, förstod man dock att högt uppskatta den qvin liga läkareverksamheten, hvilken hade sina förnämsta representanter i klostren, och qvinnan uppträdde då ofta i nödens stand såsom en räddande engel, för att genom sin omsorgsfullt inlärda konst fralsa något. sjukdomens eller do blodiga fejdernas offer. Om hon nu får inhenta de kunskeper, som 1 våra dngar äro erforderliga för läkaren, skall hon helt visst bli samma räddande engei ännu en sårg och återvinna det anseende för tapperhet i kampen mot sjukdomens dunkla makter, som hon fordom egt, och som endast i ringa mån bevarats af de ,klo7a gummorna, dessa representanter för en längesedan sörflaten tids medicinska idåer. Genom sitt förekommande och bjertliga väsende, sia mildhot och sitt innerliga deltagande för den lidande skall kon tillvinna sig förtroende bos patienter, då deremot tyvärr alltför ofta herrar läkare genom barskhet, en viss rutinens kalla likgiltighet eller egenskaper, som ännu mera göra manörerna frånstötardo, irembrirgs ett motsatt intryck. Den sjuke skall i henne se en vän, som gör ult för att, så vidt möjligt är, hejda sjukdomens framfart, forekomma en olycklig utgång och liads vlägorna, och en sådan öfvertygelse måste i meaga fall Kraftigt understödja likarionans bemödanden. Läkaren betraktar stundom sjukdomen ur uteslatande eller företrädesvis vetenskaplig synpunkt; den blir för honom en mer eller windro intressant kasog och patienten ett ,subjekt, hvarmed kan har fall rätt att efter godtfinnande experimentera. Klagomålen öfver en sådan uppfattnisg, äfven hos ganska utmärkta läkare, äro ganska al männa och äfven ganska grand:de i våra dagar. Men vi tvifla på stt qvisnans menniskokärick och PUAHNeisgranubet någonsin skola tillåta det vetenskapliga intresset, förskuingsbegäret och hågen för att uppspana nya medel mot sjukdomar att så bestämma honnes lakareverksemhet, att hon med risk för patientens lif eller framtida helsotillständ slår sig på experimenteringsmetoden. Dertill kommer att läkare icke så sällan ha stora om ej öfverdrifna anspråk på kororarier, och att väl en och annan bland dem miräre ofta är tillgänglig för fat tigare än för mera ben edlade patienter. Nå got sådant skule mon väl ej ha skäl att befara af qvinnan. Hennes anspråk äro vide lättare tillfredsställda än mannens, hvars lofuadskostuader, hvad hans egen person bo tröskar, äro vida högre och som dessutom merendela har en familj att försö:j:,; och för henne skull siven till föjd af hennes kär leksiulla sinnelag den ekonomiska vinsten bli of mindre betydelse än den vanligon är för manuen. Ea annan omständighet, som tyckeg vitina om huru särdeles val qvinnan passar för läkareverksamheten, är den, att hon vida mindre än mannen bngijver sig åt förströelser, de der någon gång kanna komma i kollision med läkarens pligter. Det har kligats öfver, att men haft svårt att slita en eller annan läkare från ett bord frestanda genom törningens eller kortlekens, Funschbåleus eller toddyns lockelser, om än bekodbet af hans bistård verit mycket stort. it. gon skulle göra en liknande erfaren ed afseende på en läkarinna, är hardt nära otänkbart, och såframt hon — såsom ri antaga — icke knutit äktenskapliga band, är det föga sannolikare, stt något annat skulle kurna inverka distraherande, eller iöravagande på hennes intresse för det kall hon valt, särdeles som detta, såsom vi sökt visa, står i fullkomlig samklang med qvinnans själs riktning och natar. (Forts.) —— — Rörande det presterliga aflöningssättet. En vördnadsvärd gammal man skrifver härom till red