Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1866, sida 2

samhällets bästa; och erfarenheten skall snart nog visa dåraktigheten af farhågan, att qvinnan skall glömma att vara qvinna, då hon tillåtes att vara menniska i detta ords fulla och höga betydelse. Sanningen häraf skulle träda i dagen med en klarhet, som ej ens den af fördomen mest förblindade skulle motstå, om till exempel det medgåfves qvinnan att, efter inhemtandet af nödiga kunskaper i den medicinska vetenskapen Åndasire dess oumbärliga hjelpvetenskaper, uppträda såsom praktiserande läkare. Vi veta väl, att just i detta fall motståndet skall bli energiskt och segt — kanska mest inom läkarnas egen högt aktade korporation. Man skall helt visst idisla gamla froser om att ingen qvinna eller åtminstone blott ett och annat sällsynt undantag från regeln skulle vara i stånd att inhemta vetenskaplig bildning, sådan som läkarns yrke kräfver, att anatomiens studium ensamt skulle förste oöfrervinnerliga svårigheter, då de svaga qvinliga nerverna hvarken skulle kunna uthärda utförandet af en operation eller en obåuktion, och att qvinnans naturliga blödighet och sörsagdhet skulle hindra henue från att fatta bes ut, som förhållandena skulle göra erforderliga. Men den kännedom vi ega om qvinnan — d. v. s. qvinnan, sådan som hon verkligen är, der ej blott de naturliga anlagen äro lyckliga, utan der äfven en klok och ändamåisenlig uppfostran, bidragit till både kroppens och själens friskhet, till viljans och handlingskraftens stålsättande på samma gång den utvecklat dessa anlag — denna kännedom, säga vi, har till fullo Öfvertygat oss om det grundlösa i dessa betänkligheter. Om man ställer till ärare, hvilka medäde lat undervisning både åt gossar och flickor, en förfrågan, hurnvida de förmärkt någon störro intelligens ötver kusudtaget hos de förra än hos de sednoere, så skall man helt säkert i do flesta fall erhålla ett nykanåe svar. Men, torde någon invänåa, läroämnona i flickpensionerna ärc, af den beskaflenhet, att äv ej taga nägon större tankekraft i anspråk; fattningsgåfvan och minnet äro hvad som hufvudsakligen erfordrag vid stadiet af do moderna språken, och till dem och en flyktig bekantskap med historia och geografi inskränker sig vanligen den s. k. bildade qvinnans vetande. Att detta är förhållandet är obestridligt, men skulden till detta vetandes ringa omfång och ytlighet ligger ej kos den qvinliga lärjungen utan i den hos vederbörande föräldrar och målsmön rådande falska uppfattningen af ordet , bildning, liksom i den omständigheten, att en grundligare undervisning hittills ej haft något inflytande på flickans framtid, då deremot gossens är förvärwtissot horoende deraf. Lysznde exempel ha visat, att qvinnan genom tankens klarhet; djup och skärpa väl kan mäta sig med nen, när hon upptradt på det vetenskapliga området. — Väl kan det invändas, tt dessa exempel varit sällsporda, men med afseende på de yttre binder, som qvianans vetenskapliga bildning mött i alls tänder, är d a v, alt do varit så mårga, rit. ro för vår del sallt och fast ölvertygade, att i qvinnans själskonstitution ligger intet, sou omöjliggör eller ens försvårar ve tezskapliga studier, derest bon får tillfälle att bedrifva dem under lika gynnsamma förhållanden som mannen, och derest hou under de yngre åren erhållit en lämplig underbyggnad. Au vidaro argumentera för denna vår uppfattniog mot fördomsfulla anhärgare at det urgamla system, som utestänger henne från nära nog all sjelfstundig vorsamhet inom samhället och som behandlar henne som eti blott bihang åt mannen, är fåfängt, ty de akta sig väl för att medgifva något, som skulle kunra skaka detta system i dess grundvalar. Men om blott en verkligt vetenskeplig läroanstalt för unga flickor funnes, skulle helt visst resultaterna bli sådans, att påståendena om qvianans oförmåga att inträsga djupt i vetenskapens mysterier, hennes brist på naturlig logik och hennes underlägsenhet i fråga om tarkekraft — dessa påståenden som nu på ett och annat håll utan rim och reson betraktas såsom axiomer — skulle i grand vederläggas. Att qviunor fianas, som ej bäsva tillbaka för användandet af dissectionsoch operausknifven, ba de amerikanskor ådagalagt, som i sitt eget d eller på denna sidan Atlantiska Haszet med borömvärd ifver studerat läkareretenskapen samt sedan i Unionens stater utbävat ena välsignelserik verksewbet; och dock öfverträffa, allmånneligen taget, curopeiskorna vida amerikunskorna genom nervernas friskhet och styrka. En af vårt lands mest sramstående läkare har skildrat för den som skrifver detta, huru stort nit och skicklighet, huru högst ovanliga anlag för läkarens vetenskap och yrke, som miss Emily Blackwell ådagalade, då hon jemte honom och en skara andra unga måän studerado medicin i Pais under ex berömd professors lodn Iogen operation afskräckte den energiska rikanskan, och det brinnande intresset för saken stälsette herne mot det gonanta i bennes ställning, då hon vid dylika tillfällen och under besöken vid sjuksängarna befann si bland de unga läkare, som bildade professorns svit. Följden häraf blef stt den största aktning och grannlagenhet ständigt visades den qvioliga läkarekandidaten. Hvad argår invändnirgen att qvinnans naturliga vekhet och blödighet skule i den kritiska stundsn hiadra henne eit fatta ett afgörunde beslut, så 1jer denna, allt kommer omkring, ganska liten b ap med qvionans natur. Vi ba känt qvinnor, som i beslutsamhet och handlingskraft kunnat mäta sig med både den stora och lille Napoleon, och det är naturligtvis icke de blögiga och veka — Ävrill åendo sagdt, snarar ka, I förbi utgöra undantsg än regeln — som vi tillstyrka att bli låkarinnor. Dertill komme att vanan och erfarenhoten stärka sinnet och nerverna samt stegra beslutsamheten — något, som säkert mången läkare iakttagit med ofseende på sig sjelss. Den pjankighet och schåpighot, som en och annan tror sig ha observerat hos duinnan, tordo i slesta sall