Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 1

gens afresa srån sin gamla hufvudstad päskyndades genom ett utbrott af befolkningens si Tarin ovilja vid det tillfälle, då en hoffest gafs. Emellertid försonade sig konungen, som sedan den 26 April haft Florens till sitt residens, med sin förra hufvadstad. Den 14 Maj firade Italien den 600:åriga jubelfesten öfver sin störste skald, hvilken fest äfven kan anses hafva gällt uppfyllandet af Dante Alghieris varmaste önskningar för ett stort och förenadt Italien. Italienarne känna på det lifligaste välsignelsen af, att ånyo utgöra en stor nation; ett nytt andligt lif har uppvaknat i det under så lång tid slumrande landet och ett tillbakagående till det gamla tillståndet kan numera med skäl anses omöjligt. Icke desto mindre har den nu lefvande generationen svårt att bära de kostnader, hvilka de nya förhållandena göra oundvikliga. Skatternas tillväxt är till största delen förorsakad deraf, att Viktor Emanuel snart sagdt hvarje ögonblick måste vara beredd på krig för Venetiens befriande, och således hålla under vapen en för landets finanser oproportionerlig krigshär. Ehuru valen till parlamentet i det hela utföllo i moderat riktning, visade sig dock genast vid parlamentets öppnande stor missbelåtenhet med handhafvandet af finanserna och Lamarmora blef nödsakad, att bilda ett nytt kabinett. Den nye krigsministern har, som bekant är, börjat sin bana med, att tillsvidare inställa armåens förstärkande. De förhandlingar med Rom, hvilka fördes af Vegezzi med Rom, och som angingo de vakanta biskopsembotenas tillsättande, strandade mot det väl bekanta påfliga non possumus. Att romerska kurian icke vill gifva efter för tidsomständigheterna, ådagalades genom den vidunderliga encyklikan, mot hvilken franska regeringen ollrarligt protesterade. Franska presttidningen ,Monde berättar om påfvens sednaste nyårsmottagning följande: ,Den neapolitanska konungafamiljen, äfvensom alla utrikes diplomater, bevistade densamma. Så väl styrkan i rösten som den friska ansigtsfärgen vittnade om påfvens goda helsa. Hvarje år vid detta tillfälle inviger den helige fadren en hatt och ett svärd, för att öfverlemnas som skänk till någon af Europas regerande farstar, som utmärkt sig såsom trons försvarare. Med stor ledsnad — naturligtvis — yttrar korrespondenten till Monde: ,,Men enär, under loppet af många år, denna hatt och detta svärd icke kunnat finna någon bestämmelse, så få de hvarje gång återvända till den påfliga möbelkammaren. I afseende på det svar, hvilket Pius IX gaf på kardinal Patrizis tal, och hviiket vi i ett telegram meddelat utdrag at, innehåller ,,Monde följande: , Påfven tackade och önskade medlemmarne af det heliga kollegiet all lycka. Hen sade sig städse, sedan han uppsteg på St. Petri stol, hos dessa medlemmar hafva funnit ett troget stöd, fianer det ännu och vet, att han alltframgent skall finna det. I hvarje tid hemsökes kyrkan af svåra pröfningar, men just i dessa profningar ligger dess styrka. Knappast född, hade denna kyrka att kämpa mot de hedni ska kejsarnes grymheter, filosofernas öfvermod och kättarnes förvillelser; derefter mot barbarernas våld och muselmännens fanatiska raseri. Men knappt slutades dessa strider, innan de bröto ånyo löst, och så ser man äfven nu kättare och filosofer störta sig öfver kyrkan, för att förstöra den i grund och botten. Från alla håll anfalles den. Striden är allmän och förfärlig, just som den storm, hvilken öfverföll båten på sjön Genesareth, under det Frälsaren sof. Ätven i dag synes Jesas sofva. Våra böner och lidanden hafva icke kunnat väcka honom. Kanske våra fel, kanhända äfven Försynens outgrundliga rådslag förlänga hans sömn. Sedan skildrar päfven med stort eftertryck det svåra trängmål, som de troende anhängarne till den heliga stolen hafva att utstå och det förräderi, hvars offer kyrkan är. Derefter yttrade Pius IX, att, under det man afvaktar den af Gud bestämda stunden för kyrkans förlossning, måste man förbereda sig i andan af Jesu ord: Vaken och bedjen! ,Må vi således vaka, på samma gång som vi gerom våra kristliga dygder, genom kärlek, mildhet, ett försonligt sinnelag mot våra fiender och genom afstående från förföljelser mot vår nästa, kunna tjena som förebilder. Och må vi bedja, ! emedan bönen är det säkraste medlet, att på oss framkalla den nåd, af hvilken vi äro