Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 1

varefter hon för andra gången doppade hanlen ned i källan och förde den fyld till sina riska röda läppar. — Till välgång för den sköna vandrerskan, som med säker blick och öfverraskande sionesnärvaro förstod att fiana den rätta melelvägen! utropade jag och drack några ljupa drag ur mössan, hvarefter jag kastade återstoden bakom mig likt ett duggregn. Den unga fremlingen tackade med en lätt dugning, och vände sig om för att begifva sig till sin mulåsna. Hon hade emellertid knappt hnnnit taga två steg, då det högljudda klingande, hvarmed Bernhard krossade sitt glas mot stenarne, föranledde henne att se sig om och derefter skyndsamt aflägsna sig. Detta var den första, men äfven den sista gången, efter hvad jag vet, som Bernhard lät bänföra sig af sina känslor och handlado öfveriladt samt oöfverlagdt. Jag insåg derigenom höjden af hans missräkning, samt att han kanske redan i flera timmar här väntat på ett tillfälle att närma sig den unga flickan. Deremot kunde jag ej så väl förstå den blick af det giftigaste hat, som helt flyktigt träffade mig ur hans dystra ögon, och som väl knappast kunnat framkallas endast genom mitt oskyldiga korsande af hans planer. Blicken kunde jag hafva förlåtit honom, men hans esfsigt att skrämma den unga flickan föreföll mig deremot som ett oförlåtligt brott, hvilket förtjenade det hårdaste straff. Jag gick således omkring källan, och sedan jag med låg röst yttrat till Bernhard några ord, hvilka endast kunde aftvås med