Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 2

hösdingar) och att låta sin inrikesminister gifva samtliga prefekterne den märkliga instruktionen, att låta de kommunala myndigheterna sköta sina egna angelägenheter, på det att icke oviljan öfver förvända åtgärder må drabba regeringen. Den kejserliga styrelsen har börjat finna det ansvar, som åtföljer dess centraliserade makt, alltför betänkligt och har derför helldre eftergilvit en del af denna makt, med en klokhet hvilken borde lända andra regeringar till föredöme. Huruvida äfven med dessa estergifter det kejserliga väldet kan uppehålla sig, må lemnas osagdt. Det är ock något annat, som det franska folket icke länge lärer vilja sakna, d. ä. frihet att tänka och utsäga sina tankar. Det torde ock hända, att nationen begynner litet smått blygas öfver att denna frihet. saknas i det stora, vackra Frankrike. Äfven här synes derför mindre vara fråga om om än när, mindre om en ny revolution kommer att utbryta, än när det skall ske. Lägger man härtill, att på djupet af sjelfva det Ryska samhället rufva makter, hvilka troligen icke kunna på längden dämpas — lilegenskapen är der hvad slaffrågan är i NordAmerikas Förenta Stater — så inser man, att Europas yttre lugn i sjelfva verket hvilar på en vulkan, hvars utbrott kan ske när man minst förmodar det. Under afvaktan härpå har man fått nya rustningar till krig mellan staterna att betrakta. H. M. konungen i Preussen har funnit det skälist, att offra några millioner thaler af sina Preussiska undersåtares egendom och kanske äfven några tusenden af deras lis, för att undandraga några rebeller i ett furstendöme, hvaröfver han påstår sig ega några höghetsralligheter, rättvisans arm. Då nemligen dessa rebeller, enligt landets lagar, icke kunna af sörbundsregeringen frigifvas innan dom fallit, har det lilla Schweitz varit nog modigt, att vägra kränkningen af sina lagar, äfven då något sådant befalles af en makt, som berömmer sig af att vara en militärmakt af första rangen. Schweitzarne minnas väl, att mäktigare furstar än konungen i Preussen hafva dukat under för det tappra herdefolkets vapen, och de synas taga hans hotelser ganska lugnt. Det har kanske föresallit dem en smula otacksamt, att kejsar Napoleon, för hvilkens skyddande de inom en tid, som ej bör hafva hunnit falla honom ur minnet, aäafventyrade ett krig med sjelfva Frankrike, ställt sig; åtminstone till en början, på deras sienders sida, men icke ens detta, icke ens det offentligt uttryckta kejserliga missnöjet öfver deras Årevolutionäras motstånd, tyckes hafva försvagat deras med. Tvertom synes stridsropet finna en lustig genklang i Uris och Unterwaldens dalar, och Schweisz unge söner, hvilka icke äro några lejda soldater, lemna med fröjd sina fredliga värf, för att nu såsom förr kämpa för fäderneslandets sjelfständighet, för lag och rättvisa. Ett svenskt hjerta förstår denna glädje och mer än en af oss känner sig måhända dragen, att inträda i de tappre Schweitzarnes leder, ifall det verkligen kommer till strid. Denna fråga utgör för tillfället den mest framstående af de utländska angelägenheterna och skall, derest icke H. Preussiska Majestät låter det stanna vid lösa skrämskott, utan tvifvel blifva af det mest fängslande intresse. Innan ännu förvecklingarne vid Ormöarne blifvit lösta, innan ännu det nya fredsmäklarekollegiet sammanträdt i Paris, har en liten engelsk flotta gjort påhelsning hos H. M. Schahen af Persien. Det länge väntade och alltid en gång förestående sammanträffandet mellan Ryssland och England i denna del af Asien synes snart nog förestå. Striden kan dock sannolikt för denna gång icke leda till något resultat. Derförinnan måste både Ryssland och England hafva ytterligare utsträckt sina gränsor, så alt de komma hvarandra närmare inpå lifvet. Den sjuke mannen tyckes, såsom det händer många patienter, lida mera af det läkemedel, som blifvit honom ingifvet af de konsulterande lakarne, än af sjelfva sjukdomen. Halsmänen synes öfverhufvudtaget vara i nedgående. Det lärer icke kunna bestridas, att ju allt detta häntyder på förestående stora förändringar uti Europas — för att icke gå utom vål verldsdel — både yttre politiska förhållanden och inre samhällsskick. Det är en händelse: diger tid, hvari vi lefva. Och i våra dagar