Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 2

Charles hörde icke hvad hon sade, men tog utan krus ljusstaken och gick med de hemlighetsfulla dokumenterna till den gamle procentarens förra boning. För att komma dit, måste han stiga genom Philippines rum, ett uselt, smutsigt hål, fullt af skräp och trasor. Då han stod i begrepp att öppna dörren till fadrens rum, kom Philippine springande med en hastighet, som man ej skulle tilltrott henne, och mumlade med halfqväfd röst: — 0, Gud, hvarför kunaa ej de döde uppstiga ur grafvarne, för att straffa gudahädare! Charles kunde ej beherrska den rörelse, som fattade honom, då han inträdde i denna kammare, som han ej sett efter gamle Dufours död. Möblerna bestodo af en målad träsäng, behängd med ett trasigt sparlakan, en länstol, öfverdragen med läder, en maskstungen kommod, ett halt bord och det märkvärdiga skåp, der den aflidne brukat gömma sina papper. Då han lagt papperen från sig och satt ljusstaken på bordet, märkte han, att Philippine, som följt honom, kastade en spejande, långsam, men lugn blick omkring sig, som om hon ville öfvertyga sig, att allt vore i ordning. Denna undersökning måtte hafva tillfredsställt henne, ty hon visade föga oro, då brorsonen öppnade skåpet och började röra i dess innehåll. — Faster, sade han kallt, sedan han öfverlagt med sig sjelf, — stanna här icke för min skull; ni må gerna gå in och helt lugnt lägga er till hvila. Jag skall bullra så litet som möjligt, för att ej störa er sömn. Men Philippine stod såsom fastnaglad bredvid honom. I detta ögonblick hade hela hennes ångest återvändt; alla hennes lemmar skälfde, och tänderna skallrade i munnen, som om hon lidit af ett feberanfall.