Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 2

att säkerheten på sjelsva husvudstadens gator är ofta hotad, till trots af de kejserliga soldater, som stå vakt kring H. Uelighets stol. Nedtyngdt af skattebördor, för att underhålla sina egna bödlar, bibehåller Lombardiet ännu samma trotsiga mod gentemot Österrike. Till trots af de millioner i guld, hvarmed den unge kejsaren försett sig till sin eriksgata, för att utströ bland sina olyckliga Italienska undersåtare; till trots af alla ansträngningar af hans kejserliga Majestäts många agenter, kunde ingen enthusiasm ens till skenet framlockas af den suckande, förbittrade befolkningen. Illuminationer och äreportar kwnde åstadkommas — på befallning; fester och hurrarop likaledes, men någon bal vågade man ej gifva, ty, förklarade i ödmjukhet Borgmästaren i Milano, vi kunna ej tvinga våra damer att dansa med Österrikiska ossicerare. — En bal kunna vi således väl gifva — men utan dans. — Italiens befrielsetimma kan, under sådana förhållanden, icke dröja att slå. Och de slagen blifva, befara vi, brandsignaler för det öfriga Europa. I Tyskland pågår, under den skenbart lugna ytan, en djup och mäktig rörelse. Det är den religiösa frågan, mensklighetens högsta, som der i närvarande stund tagit öfverhand öfver både de politiska och sociala frågorna. Geijers förutsägelse har äfven härutinnan gått i fullbordan. I Bäjern har nyligen en katholsk prest offentligt protesterat emot dogmen om den obesläckade aslelsen, och har besvarat den bannlysning för kätteri, hvarmed man till följd häraf hedrat honom, med en skrift, deri han klart bevisar, att påfven enligt den kanoniska lagen aldrig ägt rätt att dekretera dogmer lör den katholska kristenheten, hvadan hela åt gärden varit olaglig, kättersk och hädisk. Under det tvisten härom bragt största oro i det presterliga lägret, söker man i detta läger tillställa ett nytt upptåg, för att styrka och stadfästa de rättrogna, genom att uppleta benen efter den för 500 år sedan döde Dun Scotus, den obefläckade aflelsens tappre försvarare, för att, sedan de blifvit funna, högtidligen kanonisera den aflidne skolastikern. Konkordatet med den påfliga stolen bär sina frukter i alla Osterrikes länder, från Italien till Böhmen och Ungern, der det presterliga ingripandet i alla bor gerliga förhållanden, som blifvit en följd af konkordatet, kännes med hvarje dag bittrare. I Ungern gjuter detta blott ny olja i elden, då missnöjet öfver betungande skatter, som bringar jordbruket i lägervall och, med nöden, framtvingar hopar af röfvarband, redan stigit till den höjd, att Ungrarne, trots sin motvilja mot den slaviska stammen, ser sig om till Ryssland efter hjelp. — I det protestantiska Tyskland hafva de katholska tendenserna hos bofoch högpresterskapet, i afs. å kyrkostyrelsen, funnit en farlig motståndare i riddaren Bunsen, hvilkens kraftiga, varma och ädla ord emot den s. k. ,kyrkan, till värnande af församlingens rätt, vunnit anhängare och lisliga beundrare äfven bland prester och theologer. Motståndet mot det högkyrkliga prestväldet har ock hunnit vinna den kraft, att sjelfva hans katholska Majestät, konungen i Bäåjern funnit sig söranledd, att sätta en gräns för sitt protestantiska konsistorii maktlystna planer. Det skulle icke förundra oss, om nu, såsom det förr skett, striden emellan kyrkan och församlingen komme att leda till en strid om sjelfva trossatserna. I Frankrike är det fortfarande den sociala frågan, som glimmar under askan. Det är en -brödsrågak om man så vill, men detta är en af de farligaste. Fransmannen tycker icke om att vara hungrig länge. Ilan tycker icke heller om att sakna tak öfver hufvufvudet och vill gerna hafva åtminstone en hel blus på kroppen. Kan han icke med ärligt arbete förvärfva allt detta, så kommer han i en sinnesstämning, för hvilken kejsar I Napoleon, med all sin yttre slegma, skall darra. Det är fara värdt, att bagarne i Paris icke kunna alltför länge afvärja utbrottet af en sådan sinnesstämning. Kejsarens jagtpartier och slösaktiga förlustelser i Compiegne bedömdes på knutarna i Paris med de så, men farliga orden: Kejsaren roar sig! Franska folket tycker icke om att Kejsaren roar sig, då folket lider nöd. Kejsaren var ock nog klok att inställa sina nöjen tillsvidare. Och han har gjort mer än detta. Missnöjet i provinserna har förmått honom att afsätta en hop dåliga och egenmäktiga prefekter (lands