Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1856, sida 1

hagade upplysa sin beskrifvare, att han helt och hållet misstagit om vår sinnesstämning i detta afseende. Vi hafva uttryckt hvarken I glädje eller förgrymmelse öfver prins ChrisStians inkallande; vi hafva blott noterat handlingen och visat dess betydelse. Då Dag bladet anser densamma just såsom de monstration mot skandinavismen hafva varit på sin plats, så halva vi ej heller deremot något att anmärka, blott man då äfven ärligt uttalar, det man icke vill veta något af skandinavismen. En annan brefskrifvare till Snällposten i Nalmö berättar, att för ögonblicket den vida öflvervägande delen af Danska nationen är emot Skandinavismen, en känsla just uppväckt af vissa publicisters sträfvanden, vatt åstadkomma icke blott en nära förbindelse, utan en verklig politisk förening mellan Danmark och Sverge äfven med uppoffrande af den till thronföljden i Danmark utkorade dynastien, hvilka sträfvanden stött Danska folkets sjelfständighetskänsla och bragt det till oftertanka, hvilken då snart visar, att en sådan förening icke kan köpas utan till pris af offer och faror, som voro att anse som allt( för stora i jemförelse med de fördelar, som i lyckligaste fall kunde ernås genom en union. Brefskrifvaren tillägger: DbDet sunda, praktiska förståndet och den oförvillade fosterlandskärleken uppröras vid tanken på, att fantastiska planer och projekter, som otvifvelaktigt af en och annan näras, genom ett sammanträffande af oförutsedda tilldragelser möjligen kunde tänkas komma att blifva af politisk betydelse. Nog existerar der ett litet antal män, som satt sig till mäl att arbeta för en verklig politisk union mellan de tre nordiska rikena Till en början sträfva de med att inbilla Europa, att Danska folket verkligen önskar en sådan förening. För detta ändamål tillställas sammankomster och dylikt som förträffligt kan begagnas till pompösa tidningsartiklar, hvaruti vidlyftigt utmålas, hvilken sympathi man i Danmark öfverallt påträffar äfven för ett politiskt förenadt Skandinavien; ehuru blott få veta hvad det egentligen är fråga om och ännu färre ana, att deras eget Jubel kan missbrukas som bevis för något de JuPDlande alls icke tänkt på, men som sedt på afständ dessvärre får en oförtjent betydelse. J l I Vi respektera Danska nationens sinnesstämning, om den ock är sådan denne breofskrifvare tecknat densamma. Det må dock erinras, att om en politisk förening skulle kosta Danmark uppoffringar, blefvo uppoffringarne icke mindre från svensk sida, med den skilnad, att Sverge alls icke befinner sig i någon . nödvändighet, att göra sådana offer, hvilket deremot, tyvärr, snart nog torde blifva förhållandet med Danmark. Kauske skola då de, som nu äro emot föreningen, komma att bittert ångra, det ett gynnsamt ögonblick gått förloradt, och sådana ögonblick komma icke så snart åter. Emellertid må de vara öfvortysade, att ingen enträgenhet skall i Sverge visa sig för förenings-id6ens verkställighet, mot hvilken vi fastmer måste hysa ganska många betänkligheter, som endast kunna öfvervinnas genom en folkens ömsesidiga hängifaa anslutning till hvarandra. Det ligger ock i denna sak mindre vigt uppå huru hastigt man går mot det sökta målet, än derpå att man går i den rigtning, som leder till målet. Den Danska ministårens åberopade steg har varit i en motsatt rigtning, och är just derigenom anmärkningsvärdt. Under alla förhållanden måste man beklaga, att de respektive hofven, och icke minst det svenska, varit nog kortsynta, att föreställa sig, det en sådan politisk handling, som den hvarom här är fråga, skulle kunna åvägabringas gonom sådana små, att icke säga eländiga medel som ordensutdelningar, m. m. dylikt, äfven då dessa uppendagligen stöta nationerna för hufvudet. Det är blott ännu ett bevis på huru litet vederbörande begrip