Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1856, sida 1

saktade sin gång, och hans mor, som gick vid hans sida, fattade åter hans hand och sade: — Min son, glöm aldrig mina förmaningar! Hat Gud för ögonen och förgät icke dina qvällböner! Så länge du det gör, förblir du god; men om du en qväll skulle glömma dina böner, så tänk nästa dag på din mor! Ty den, som tänker på Gud och sin mor, han är säker mot allt verldens onda. — Jag skall alltid tänka på er, min mor, svarade Johan med en suck; — då jag blir ledsen och förlorar modet, skall ert minne blifva mitt stöd och min tröst . . . ty jag känner, att jag skall bli olycklig: jag älskar er alla för mycket, för att borta från er kunna vara nöjd. — Och så får du icke heller svärja, hör du, eller föra ett dåligt lif. Du skall gå i kyrkan, det lofvar du mig! Och så ofta som möjligt underrättar du oss, huru du mår, och glömmer icke, att minsta ord från ett barn gör dess mor lycklig, Jag skall hvarje dag bedja din skyddsengel, att han icke öfvergifver dig. Johan är djupt rörd af dessa milda ord. Han vågdar ej fästa sina ögon på modren, utan lyssnar med sänkt hufvud: hans enda svar är en handtrycknins och en djup suck. i De stannade nu vid korsvägen; gamle morfar, som hittills tegat, tog nu älven till ordet: — Du har lofvat mig, käre son, sade han, — att dn utan motsträfvighet skall uppfylla dina pligter. Du skall vara höflig och tjenstaktig mot enhvar, i allt visa god vilja och med raskhet fullgöra hvad som ålägges dig, ty då skall Gud hjelpa och dina förmän och kamrater värdera dig. Trina, hennes mor och den lille gossen voro rehaa under haden; de kuäböjde på torfbänken och bådo.