r 4ä — — — Den 24 November. Månne det icke är lika nödigt inom politiken, som inom det enskilta lifvet, att man vet hvad man vill? Icke förthy se vi dagligen icke få politici, som sedan de varmt ifrat för en sak, en id6, så skygga de förskräckte tillbaka, när målet för deras ifrande framställer sig närmare än de anat. Nu råka de i stort bryderi, bedyra visserligen att de fortfarande äro vänner af den der idten, men se: dess verkställighet — likasom en praktisk ide och dess verkställighet skulle kunna så åtskiljas — den må ej komma ifråga. I denna ställning finna vi vår högst aktningsvärde yrkesbroder, Dagbladet i Köpenhamn, som länge varit en varm Skandinav, men nu helt plötsligt söker skilja iden och dess verkställighet, sedan en tidpunkt inträdt, då en möjlighet derför synes vara för handen. Våra läsare torde orinra sig, att då för en längre tid tillbaka denna fråga förekom inom pressen, yrkade Hand.-Tidn., att initiativet till en politisk förbindelse mellan Sverge och Danmark borde tagas ifrån det sednare landet, men icke af oss. Sverge bör i så fall sökas, men icke söka. På denna grund ansågo vi det ock vara olämpligt, att diskussionen härom öppnades inom den svenska pressen, huru mycket vi än dertill just från Danmark uppmanades. Sedan den tiden har saken ryckt ett stort steg närmare. Vid studentmötet uttalades offentligt ordet: politisk union. Det var ett ord, dervid man måste vänja örat; det var ock ett begrepp af vidtomfattande beskaffenhet, som inom sig dolde många svårlösta frågor. Kom så svenska kronprinsens besök i Köpenhamn, med derpå följande steg, som tycktes visa att hofven voro eniga om saken. Den svenska pressen har upptagit dessa nya omständigheter med mycken försigtighet. Vi hafva önskat se villkoren, innan man underskref kontraktet. Vi ha ej velat veta af en union, som blott utgjorde en dynastigemenskap, hvilken skulle försvåra, men ej underlätta den verkliga union, af hvilken folken kunde äga fördel. Emellertid kunde dessa vilkor uppgöras, och unionen måste då för Sverge medföra den stora fördelen, att vi — så vida den skulle komma till stånd — måste förändra vår representation i enlighet med Danmarks och Norges, en sak, som länge utgjort ett önskningsmål för alla frisinnade fosterlandsvänner. På denna punkt stod saken, då den ur ministerkrisen uppstigna Andra-ministören inkallade den presumtive danske thronföljaren, prins Christian af Glicksburg att intaga säte och stämma i statsrådet. Att denna åtgärd var en örfil åt de skandinaviska föreningsplanerna, lärer väl ej kunna förnekas. Den har ock såsom sådan blifvit inregistrerad såväl i Aftonbladet af en dess korrespondent i Köpenhamn, som af Handelstidn. Vi hafva angifvit sjelfva faktum, och nämnt det vid dess namn, utan att föröfrigt hafva deröfver uttryckt en gnista af harm. Emellertid har nyssnämnde Dagblad, som anses i viss mån representera den Andrseska ministerens åsigter, tagit denna enkla anmärkning något illa, och sednare vill en korrespondent från Köpenhamn till Snällposten i Malmö veta, att Iand. Tidnin. varit mäkta förgrymmad öfver det ifrågavarande anti-skandinaviska steget. Vi anhålla attSnällposten be