Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1856, sida 1

— —i —— — ———— Johan hade icke tid att besvare morsaderns förmaningar; hans mor fattade honom vid handen och förde honom till bänken. Alla sjönko på knä, alla höjde sina tankar till Gud. — Vinden suckar vemodigt i granarne, vårsolen förgyller vägens sand, fäglarne sjunga ... men bland de knäböjande under linden råder en högtidlig tystnad. Bönen är slutad. De stiga alla upp, modren omfamnar sin son och bortkysser, sjelf gråtande, de bittra tårar, som rinna utför hans kinder. Hennes läppar uttala obegripliga ord af ängslan och kärlek. Slutligen vaklar hon bort till bänken och nedsjunker på densamma. Johan omfamnar hastigt sin morsar och Trinas mor, befriar sig med lindrigt våld från sin lille bror, som förtviflad kastat sina armar kring hans hals, går till sin mor, omfamnar henne ännu en gång. kysser hennes panna och hviskar sitt farväl. Derefter går han med raska steg mot byen. Skogen, kring hvilken vägen böjer sig, skiljer honom snart från hans anhörigas blickar. Trina, som bär hans matsäck, följer honom ännu. De vandra tysta vid hvarandras sida; deras hjertan klappa häftigt . . . de våga ej betrakta hvarandra. Högtidliga ögonblick, då tvenne själar med fruktan känna, att en helig hemlighet, som länge dolts i deras djup, skall framträda i dagen! Johan fattade Trinas hand och sade med osäker röst: — Trina, du skall väl aldrig glömma mig? Den unga flickan svarade blott med tårar. — Vill du vänta, tilldess Johan återkommer från armeen? fortfor han. — Får jag åtminstone medföra denna tröst, för att icke förgås af sorg? En lång, vemodig blick ur flickans stora blå ögon