Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 2

motioner. Or T 7 Den 22 November. Med anledning af ett, i förbigående sagdt något förhastadt yttrande af Aftonbladet, def vissa indragningar borde ske i svenska ar. måen, indragningar som förr varit yrkade, men icke vunnit gehör, utropar Sv. Tid:n: Men om det icke fanns skäl till indragningar då, så finnas sådana skäl ännu mindre nu. Sverges politiska ställning efter Novemberfördraget sistl. år kan ej jemföras med hvad den var före denna tid. Vi behöfva nu mera än någonsin all den militära styrka, landet förmår uppställa till värnande af sin sjelfständighet, och minst höfves det dem, som ju företrädesvis äro frihetens väktare i vårt land, att under närvarande förhållanden ropa på att nedlägga några af våra vapen. Detta ligger så klart och tydligt för en hvar, att vi tro oss icke böra spilla flera ord på dess utvecklande. Om det förr kunde ursäktas den kortsynte, men varme fosterlandsvännen, att påyrka indragning eller förminskning i armåens styrka, då han var öfvertygad, att ingen fara hotade oss, blir det deremot oförsvarligt, när man uppenbarligen ser, att vår ställning är förändrad.? Det ligger något i detta tal, som vi ej vilja nämna vid dess rätta namn, så obehagligt förefaller det oss. Emellertid torde några frågor till Sv. Tid:n vara oss tillåtna, äfven om det går oss nu såsom vid många andra tillfällen, att vi icke erhålla något svar. IIvari ligger, med förlof, i Sv. Tid:ns tanke, den stora skillnaden meilan Sverges ställning nu och före Novemberfördraget? Hvad innehåller detta fördrag annat än ett upprepadt offentligt stadfästande af neutraliteten; åtminstone var detta den mening som Sv. Tid:n, om vi ej missminna oss, var angelägen att i fördraget vindicera. Denna neutralitetsförklaring var visserligen, om man så vill, äfven en sjelfständighetsförklaring, förutsatt att Ryssland påräknat vår allians Men är det icke Sv. Tid:n, som yrkat, att inga sådana band, som kunnat gifva Ryssland anledning till dylika anspråk, förenade detta land med Sverges regering? Ar det icke Sv. Tid:n, som idkeligen behagat karakterisera såsom smädelse och lögnaktigt förtal, hvarje antydning derom, att Sverges regering icke befann sig på helt och hållet fri grund vis å vis Ryssland? Var det icke Sv. Tid:n, som så lyckligt påfann att Familjefördraget var tilländagånget redan på 1820-talet? Hvari ligger då, än en gång frågadt, skillnaden mellan förr och nu i detta afseende? Och om en sådan skillnad gifves, hvilket vi smädare hafva lättare att antaga än Sv. Tid:n bör kunna hafva det; om en fara nu verkligen hotar oss från Ryssland och icke blott framskjutes såsom ett rödt spöke i behaglig tid: äro vi då verkligen skyddade med vårt närvarande försvarsväsen, äfven om inga indragningar ske, äfven om alla de äskade nya anslagen till löneförhöjningar beviljas? Det är just den frågan, som mest graverar icke blott frihetens väktare, utan hvarje sann svensk fosterlandsvän? Det är just fruktan derför att denna fråga måste besvaras med nåj, som väcker en känsla af djup oro och ängslan. Det är just den tanken, att vårt dyrbara försvarsverk — dyrbart i moraliskt hänseende och dyrare i pekuniärt i förhållande till statsbudgeten än något lands försvarsverk i Europa — icke i farans stund skyddar våra landamären, och att således de oerhörda utgifter, som det kräfver äro onyttigt använda, — det är just dennastädse I återkommande tanke, som kan bringa fosterlandsvännen i förtviflan, då han tillika ser att den styrelse, som bättre än någon enskill borde inse detta, synes vara antingen blind eller rådlös att bringa sakerna i bättre skick. Man har dock icke saknat tid, att tänka derpå, ej heller väckelse. Men i st. f. att uttänka och för landets representanter framlägva att aroansgatjiangfrolao anm lamnana an