Av, OLUIIdVUIUHI 4 Xx 2 värde, så uppstår, sans facon taladt, en kassabrist, hvilken bör betalas af staten. Det ligger i detta räsonnemang blott det lilla felet, att det icke är tillampligt på den sak hvarom här är fråga. Eller har Svenska Tidn:s förf:e verkligen mod att påstå, det den balans, hvari den kongliga theatern kommit under frih. Bondes och föregående styrelser, haft sin grund uti mängdens motvilja mot de höga och sköna, sedliga alster, som under denna tid frambragts på scenen, mot de förherrliganden af nationens minnen, som der företedt? Ilar han tillika mod att påstå, det den framgång, som beredt rikedom åt t. ex. mindre theatern, haft sin grund deri, att man på denna theater endast afsett mängdens tycken och böjelser, iäfven med förbiseende af den goda smaken och sedligheten. vi betvifla att ett sådant mod finnes ens i Sv. Tidn. Det lägervall, hvari den kongl. theatern kommit, kan tyvärr icke försvaras eller förklaras på så goda grunder. Det är nemligen allmänt bekant, att denna theater kanske mer än någon annan aktat på mängdens tycken och böjelser, men märk väl, med den dåliga urskiljning, som äfven tyckes vidlåda Sv. Tidn:s förf:e, att den föreställt sig att dessa böjelser kunde anslås genom praktfulla dekorationer och underhaltiga, icke-nationella skådespel, under det mindre theatern haft bättre förstånd och sannare begrepp om mängdens smak, hvadan den ock gerna emottagit hvarje inhemskt skådespel, då det icke varit alltför underorinadt. Så hafva alla våra yngre dramatiska förf:e, med undantag af Jolin och möjligen någon annan, som vi ej känna, först uppträdt på just de icke-kongliga theatrarne. Vi nämna i så fall blott A. Blanche, mamsellerna Granberg, F. Hedberg, m. fl. Dessa theatrar hafva ock deraf skördat god frukt, under det den kongl. theatern, som så djupt misskänt publikens smak, då den, särdeles under frih. Bonde, ända till cynism dref satsen, att det gör ingenting om pjesen är usel, blott den ger folk, — har blifvit bankrutt. Det är sålunda, enligt vår tanke, styrelsens för den kongl. theatern på en gång största misstag och största synd, att den icke gjort något af allt det som den Sv. Tidn. anser att en nationaltheater bör göra; att den icke verkat för smakens förädling, för väckandet af bättre böjelser, för lifvandet af högre tänkesätt, för förherrligandet af nationens minnen eller eldandet af dess nationalkänslor. Fastmer har den sökt väcka smaken för tom prakt och utländsk ytlighet. Annat lofvades dock, när Rikets Ständer vid sistl. riksdag beviljade ett årligt anslag af 25,000 åt hufvudstadens kongliga theater, i tillit till de vackra löften man då gaf, men sedermera icke inlöst. Dessa 75,000 rdr (anslaget beviljades för 3 år) hafva således varit bortkastade, och långt ifrån att nu öka dem, böra Rikets Ständer indraga dem. Hvari ligger emellertid, frågar man sig, anledningen till alla dessa misstag och missförhållanden och förluster vid den kongl. theatern? Svaret är, att tala med Sv. Tidn., ganska lätt. Den ligger uti en usel styrelse. Den kongl. theatern företer i detta afseende samma bild som det stora barnhuset i Stockholm en gång gjorde, och måste komma till samma kris, innan det onda blir afhjelpt. Och anledningen åter till den dåliga styrelsen ligger i oförmågan på ett visst håll att bedömma personerna. Eller kunde något orimligare ges än att till direktör för en sådan institution utse en person, som ej ägde det ringaste begrepp vare sig om scenen eller den dramatiska litteraturen, och hvars musikaliska omdöme ölver operan — det enda frih. Bonde lärer ansett sig begripa — grundade sig på talangen att gnola eller hvissla en visa? Är det då underligt, att den kongl. theatern bragtes på en balans af 100,000 rdr, som icke längre kunde fördöljas, trots det munlås Stockholms samtliga tidningar i detta afseende hade låtit pälägga sig? Beklagligast af allt är att valet utaf efterträdare till baron Bonde icke röjer bättre menniskokännedom. Det har visat grannlagenhet att man icke yttrat något härom, på förhand, för att icke dekreditera hr Cavallii säkerligen aktningsvärda bemödanden, men det kommer icko att dröja länge innan denna tystnad blir omöjlig. Lyckligt för hr Cavallius att han hållit sig reträtten öppen åter till sin amanuensplats i kongl. bibliotheket, derutaf han, mirabile dictu, lärer äTnnu såsom theaterdirektör draga halfva lönen, men för kongl. theatern gifves ingen sådan reträtt; Ä den går och mäste gå sin upplösning till mötes, ända till dess en kraftig och skicklig hand öfvertager styrelsen. När så sker kan den