Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1856, sida 2

Aii.. as6 a2 — delser. mot dörren. Här vände han sig om, då han redan stod på tröskeln, och hväste: — Skurkar . . . hundar! J ären alla förrädare! J . J ... skolen höra af mig! IIan sprang ut och slog dörren sä häftigt igen efter sig, att slira ljus slocknade. En pinsam paus uppstod. Alla voro vi skakade förfärade. — Han mördar mig! klagade markisen och sjönk tillhopa på sin stol. — O! ... jag dör! Alla skyndade till länstolen, i hvilken den olycklige gubben låg .. han liknade en död ... hans ögon stirradde glasartadt ... det gråa nufvadet var tillbakalutadt . . hans förstånd hade för evigt lemnat hans jordiska hydda. Det var sent på natten, när jag begat mig till det rum, som blifvit mig anvisadt i slottet. Jag hade tilldess stannat hos den olycklige gubben, hade setat vid hans bädd och tillräckligt iakttagit det plötsliga fullständiga utbrottet af den länge väntade sjukdomen, för att blifva öfvertygad om dess obotlighet. Olyckans storm hade förfärligt rasat i detta hus. Men nu under nattens stillhet hade en åtminstone skenbar vindstilla inträdt; man andades åter fritt; man blickade åter förhoppningsfull in i möjligheternas vidsträcka verld och öfverlemnade sig ät en oviss, men likväl icke tröstlös framtid.