Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 2

36 å 40e R. och faller visserligen i Mars och April, men termometern kan dock ofta ännu i Maj och Juni stå långt under fryspunkten. Endast genom solens värma kunde isen i dessa haf aldrig upptina; stormar, underhafsströmmar och konstmedel, t. ex. sprängning med krut och sågning, måste tillkomma, för att öppna de djerfva polarseglarne en väg. Och dock är det, som redan blifvit anmärkt, på alla ställen, t. ex. i de vestra delarne af Parry sund, icke möjligt hvarken för stormar, strömmar, sågar eller krutsprängning att bryta igenom de 30—60 fots djupa ismassorna. Mot den starka kölden skyddar icke Eskimåernes kläder af djurshudar så väl, som yllekläder. Utdunstningen, som hindras af de förra, fryser invändigt på kroppen, då den deremot sätter sig utvändigt på de sednare som rimfrost. Allt måste vara af ylle, skor, kläder, hufvudbetackning. Öfver ansigtet slås en ylleschal, så att endast ögonen äro fria. Men dessa rinna beständigt i häftig köld, hvarigenom en isskorpa samlas på ylleschalen. Om händerna brukas alltid 2:ne par yllevantar; till yllestöflorna brukas korksulor. På resor sofver man i yllesäckar under natten, vid hvilka genom andedrägten skägget ofta fryser fast. Endast genom värmen från kamraternas antända tobakspipor (ty man har intet lättare medel till hands) kan det frälsas från undergång. Under dessa nattläger på isen göra ofta isbjörnar besök, dock mest med förlusten af sina lif. Den vanliga maten är skeppsskorpor, salt kött, som ätes kallt och hårdt fruset, cacao, som kokas öfver en sprit ampa, samt socker och litet rom. Dock gifves äfven färskt kött. Från Sept. 1852 till Sept. 1853 sköt man på Melvilleon 112 moschus-oxar, 94 renar, 161 harar, 51 räfvar, 686 snöripor, 113 gäss, 224 änder, 1 isbjörn, 2 sjöhundar och 3 vargar. Var jagtsällskapet långt från skeppet eller hade det förirrat sig och den medförda provianten tog slut, så åt man af det man skjutit rått. Om man ej fryser in midt i hafvet, är äfven tillfälle att här och der träffa menniskor. Ej långt från Investigators 2:ne vinterqvarter. 1851—1853 på 76 lat. funnos spår efter Eskimå-boningar (hus och i en krets lagda stenar, som Eskimåerne bruka, när de uppställa ett tält) och i det första vinterqvarteret samtalades med flere Eskimåer på Prins Alberts land. Iynnerhet är hela norra kusten af Amerikas fasta land öfversållad med Eskimå-platser. Hvar Investigator Jamdale på denna kust, anträffades Eskimåer, vänliga, godhjertade, ej utan religiösa föreställningar. Ett lif efter detta, en god och en ond ande, tveggehanda tillstånd efter döden antaga de. I det ena landet (tillståndet), dit alla goda (de som klädt och södt enkor och faderlösa barn-) komma, lyser alltid solen; der herrska inga stormar, faller intet regn, kyler ingen is; sjöhundar, renar och andra djur finnas der i stor mängd och de äro så tama, alt man kan fånga dem med händerna. I det andra landet, dit alla onda komma, plågas man beständigt af den onda anden och lider brist på allt, som innevånarne i det goda landet äga. Deras insigter i naturkunnigheten kan man inhemta af följande: Solen har ett hus. Dit ingår hon om vintern och om natten. Men huset har många hål, genom hvilka solstrålarne tränga. Detta är stjernorna, som lysa, när solen gått hem till sitt. Osanningar och små stölder räkna dock icke Eskimåerne till ondt. Under de aldra vänligaste åtbörder och uppriktigaste väsende snattade de näsdukar, kikare och hvad de öfverkommo ur manskapets och officerarnes fickor. Vin, starka drycker och goda rätter, : som man bjöd dem, ville de icke smaka. Det enda som behagade dem, var ovanligt fett fläsk. Vatten deremot drucko de gerna och mycket. Huru lärorikt för Europa, der den meningen allmänt herrskar, att nordbon behöfver starka drycker och att hans klimat fordrar det!! Underligt nog, har intet missions-sällskap ännu tänkt på denna godmodiga skara af menniskor, hvilka lefva i lika mycket heduiskt mörker, som Indiens, Chinas och Afrikas befolkning, men hvilka dock såsom nordboer äro oss närmare och d.r evangelium utan tvifvel med större glädje skulle anammas. Dessa underrättelser äro hämtade ur en missionärs dagbok, hvilken i egenskap af tolk för Eskimå-språket åtföljde nordpols-expedi