Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 2

Huru länge jag förblef i ofvan omtalade ställning, och hvad som derunder genomströmmade mitt hufvud och hjerta . . . det vet jag icke. Blott det vet jag, att jag kände samma hänryckning, som om jag sjelf funnit en Ellinor; det var en känsla, som blott en fältherre efter en vunnen slagtning eller en konung efter en vigtig stads eröfring kan erfara. Slutligen öppnades dörren, och framför mig stod med ett brinnande ljus i handen sir Robert Grahams ärevördiga gestalt. — Kom, sade han, — kom! Han sade, att ni var här. Mekaniskt följde jag honom till Ellinors rum. Här stannade vi och blefvo vittnen till ett skådespel, som jag evigt skall minnas. Ellinor satt derinne och Percy vid hennes sida, hans vackra hufvud var lutadt mot hennes bröst, omslutet af hennes armar ... hennes läppar voro dolda i hans mörka lockar. Framför dem satt den jettestore hunden, med hufvudet halft åt sidan, och blickade, otäligt murrande och med viftande svans, än på Percy, än på Ellinor, likasom om han undrat och Prelat fråga, hvad denna ställning skulle betyda ... sorg eller glädje. Sir Robert Graham och jag betraktade under tystnad detta rörande uppträde. Icke ett ljud, icke en suck, icke ett utrop af kärlek eller glädje kom öfver deras läppar, hvilka nu ändtligen återfunnit hvarandra. En helig tystnad låg öfver det förr så olyckliga, nu så lycksaliga paret; deras sköna själar tycktes, förenade i bön, hafva återgått i Deus sköte, från hvilken de utströmmat. Hållande med ena handen min hand och tryckande med den andra en näsduk till sina tårade ögon, stod sir Robert bredvid mig; inga ord kunna beskrifva det uttryck, som i detta sköna ögonblick