Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1856, sida 2

kan, som ock hade sma Presbyteri. kanske närmast motsvarande vårt kyrkoråd. Dessa åldermän kallades äfven uppsyningsmän (episkopi—biskopar), en benämning, hvilken, sågom man finner, ock erhållit ett alldeles skiljaktigt begrepp. Huru dessa församlingseller kyrko-föreståndare, eller åldermän förvandlades till prester (hiereis) hör till kyrkans historia och utgör ej föremål för vår utredning. Men besynnerligt och betänkligt är att man i vår bibelöfversättning så förblandat begreppen,-som verkligen är fallet, i det ordet presbyteros, efter som det passat sig, på ena stället blifvit öfversatt med de älste, på det andra med prester. För att inse detta bedja vi våra läsare uppslå: Apostl. Gern. XI. 30, der det talas om de älste, samt A. G. XIV. 23, XV. 22, m. fl. der det heter presterne, oaktadt grundtexten för båda har presbyteroi. — Paulus talar sedermera i brefven till Timotheus och Titus om de skyldigheter och rättigheter, som åligga och tillkomma församlingarnes föreståndare och uppsyningsmän (presbyteri och episkopi), hvilka föreskrifter, då de i vår bibelöfversättning tillämpas på Prester och Biskopar, erhålla en alldeles falsk mening. Att dessa löreståndare understundom kunde utöfva hvad vi nu mena med presterliga förrättningar, synes af Pauli ord till Thimotheus XV. 17: De presbyteri, som väl förestå, äro värde dubbel lön, framför allt de som arbeta i ordet och lärdomen;) men af samma ord visar det sig, att de ock kunde underlåta samma förrättningar. Dessa omständigheter, oberäknadt alla andra, ådagalägga, att den första kristna församlingens fria lärare-ämbete var något helt annat föreståndareskapet, samt att detta var något ännu helt annat än vårt närvarande prest-ämbete. När man fattat detta och kommit till insigt deraf, att hela den presterliga institutionen, som man behagat göra till kyrka, är en organisation, som alls icke tillhör den ursprungliga kristendomen, sådan den utgick från Kristus och apostlarne, utan sednare tillkommen, danad efter dels judiska, dels och isynnerhet hedniska förebilder, då må man i sanning förundra sig öfver det mod, hvarmed våra dagars prester, hvilka dock ej kunna anses vara okunniga om dessa förhällanden, identifiera sin makt och sitt verldsliga välde med reliyionens makt och seger, samt påyrka det deras vigda händer skola besegla och helga en hop till det borgerliga lifvet hörande öfverenskommelser, om dessa skola äga gällande kraft, äfvensom uteslutande förvalta de nådemedel, som blifvit menniskorna gifna till tröst och salighet. Då man bestrider dessa anspråks rättmätighet, står man dock, såsom vi visat, på god grund, och uppträder dervid icke mot den evangeliska kristendomen, utan tvertom. Dessa förhållanden borde behjertas af alla fromma och rättsinniga prestmän och lära dem att stäfja sina anspråk samt ingifva dem ifver att motarbeta den förderfliga, okristliga rigt ring, som gör lärarekallet inom församlinger till ett presterligt privilegium. Mycket vore att härom vidare säga, bland annat om qvinnans rätt att deltaga i lärare. kallet, hvilken rättighet ganska tydligt fram står af t. ex. Pauli sista Romarebref, men de anförda må vara nog för denna gång. Återstår nu att söka utreda den rätta me ningen af ordet tro (pistis), för hvilken del a vårt ämne vi dock måste utbedja oss ytterli gare uppskof. barktkes tyhetrer. Gölebara. En vacker högtidlighet egde i Sondags e. m rum uti Frimurarelogens lokal, i det härva rande Frivilliga Brandkorps till sin brandmå