arbetarens ekonomiska ställning inverka på hans förkofran uti moraliskt och religiöst hänseende, kan dock ingalunda lemna sitt bifall till följande ord uti Red:ns artikel: Ty det kan väl icke bestridas att ju en menniska har en viss rättighet att då hon kan och vill derför anständigt betala, erhålla tak öfver hufvudet för sig och de sina, och det må väl icke förtänkas henne, om hon blir underlig till mods, då hon motser att blitva hvilande på bar backe under en förestående vinter. Här möter ett behof, som ,I mn, på ett eller annat sätt, U fyllas, och detta af dem som härtill ega förmågas. Innehållet af denna! strof så väl dess början som i synnerhet dess slut måste Insänd. på det kraftigaste ogilla, och vill försöka att utveckla sina skäl till denna fördömelse. Vid analysen utaf Red. ord finner man 1:mo att hvar och en person som kan och vill betala hyran har en rättighet att fordra tak öfver hufvudet (detta naturligtvis på hvarje ställe hon vill bosätta sig,) och 2:o, då hvarje rättighet medför en motsvarande skyldighet, så åligger det dem som ega förmåga, (härmed kan väl blott menas de rika eller förmögne, att förskaffa honom detta medel för hans vistande på orten. Låtom oss först undersöka denna rättighet och hvad rimlig grund den kan ega? Insänd. för sin del måste helt och hållet bestrida densamma; icke är den grundad uti naturtillståndet, ty der åligger det hvarje individ att sjelf förskaffa sig den boning han anser gig behöfva, det måste således vara en rättighet som tillkommer individen i ett civiliseradt samhälle. Medgifver man denna rättighet så måste man på lika goda skäl medgilva att hvarje person, som har vilja och förmåga att arbeta, jemväl har rättighet att fordra arbete Vi äro då inne på socialismens fält och då följer snart slutstenen utaf läran, att egendomen är en stöld. Då, som bättre är, kommunerne icke längre hafva rättighet att vägra inflyttningar utaf folk, hvilka de frukta kunna i framtiden falla fattigvården till tunga, utan hvarje individ, som icke är vanfrejdad, eger rättighet att utan hinder välja sin bostad hvar honom bäst synes, så bör väl denna åt individen medgifna rättighet icke rimligtvis anses medföra en skyldighet för den kommun der han nedsätter sig, att sörja för medlen för hans existens, och tak öfver hufvudet utgör, åtminstone i vårt klimat, ett oundgängligt vilkor för menniskans existens. Om nn, som här i Götheborg är förhållandet, folkmängden ökar sig i starkare progression än byggnaderne — och att desse sedan några år betydligen ökat sig till antalet ses nog — så bör väl icke desse inflyttande personer hafva rättighet att fordra, vare sig hos stadens styrelse, eller personer som ega förmåga, att erhålla boningslägenheter. Finna de icke här hvad de behöfva, så står det dem fritt att söka sig annat hem. Detta om rättigheten. Helt annan sak blir det om klokheten hos såväl stadens auktoriteter som enskildta personer att söka bereda boningar för alla stadens innevånare och de friska arbetskrafter som årligen strömma till staden, Denna omtänksamhet kan icke nog inskärpas Då mättstocken för såväl ett lands som en kommuns välstånd otvifvelaktigt är dess folkmängd, isynnerhet utaf arbetare som der finna ständig och lönande sysselsättning, så kunna vi icke annat än på det högsta lyckönska vår stad till dess tilltagande befolkning, och önska hjertligen att nya och sunda bostäder i tillräcklig mängd snart må uppstå och tillvexa i proportion med folkmängden. De som mest äro intresserade uti att se arbetaren väl bergad, borde äfven vara måna om att söka förskaffa honom dessa vilkor, Dessa personer äro arbets-gikvarne, isynnerhet fahvilaocsamara ARh 1