Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1856, sida 2

slades på min väg af traktens sköna natur och en obegriplig inre känsla samt derigenom ändtligen fann den familj, som jag så länge erterspårat. — Sålunda ... med de orden slutade jag min berättelse, — sålunda var det icke det sjelfkära menniskoförståndet, icke lyckan eller den så ofta prisade slumpen, som förde mig till er. I sista hand var det ett djurs instinkt, hvilket vi ha att tacka för detta möte. IIAunden Othello igenkände hästen Bravour och sin herres sadeltyg ... denne sin herre, som han ej på fyra år sett, men hvars bild hans minne och sinnen troget bevarat. — Ah, Bravour och Bob, gossen! De äro således begge här! Låt mig se dem! Sir, jag måste handgripligt känna allt, för att tro det otroliga och hålla det omöjliga för möjligt. Ja, kom! Jag måste se allt och ... och vinna tid, för att öfverlägga, huru jag skall kunna meddela det åt ... åt henne! Och nästan utom sig af glädje öfver Percys oväntade uppenbarelse förde mig sir Robert Graham så godt som med våld ur rummet ut på gården och in i stallet, der Bravour och Puck, den lille wallachen, voro gästfritt härbergerade och, inhöljda i ylletäcken, läto sig smaka det doftande höet frän den fruktbara dalen. Först sedan sir Robert gång efter annan smekt det ädla djuret, kallat det vid namn och öfvertygat sig, att det var den verklige Bravour, samt derefter Åtskilliga gånger kramat den lycklige Bobs hand, först derefter lyssnade han till en tjenare, som upprepade gånger framförde en begäran från Ellinor, att han skulle begitva sig till henne. Vi lemnade stallet, men Othello qvarstannade; han hade lagt sig vid krubban, så tätt intill Bravour som möjligt, och tycktes efter så lång skiljsmessa icke mer vilja lemna sin gamle vän. — (Forts.)