Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1856, sida 1

— —————————— att han höll hvad han lofvade, och att minnet af deras lidanden ej gick förloradt i hans bjerta. Vid den timmen, då jag visste, att han var hemma, begaf jag mig till hans hus, och utan att låta anmäla mig af kammartjenaren, som berättade, att hans herre redan två gånger frågat efter mig, steg jag in och fann honom, klädd för att resa ut, sittande i sin länstol i det stora emottagningsrummet, hvars väggar voro betäckte med de förträffligaste oljemälningar, och hvars möblering vittnade om den finaste smak. När jag tillslutit dörren, genom hvilken iag inträdt, vände han sig till hälften i länstolen, räckte handen mig till mötes och sade i den godmodiga, milda ton, hvari jag var van att höra honom tala: — Ack, der är ju lille Job! Ty så kallade han mig, churu jag hvarken hette Job eller var liten; men Job hade i fordna tider varit min fars öknamn bland sina vänner, och från honom transporterades det af sir John på mig, ty för sir John, likasom för nästan alla stora män, voro ungdomsminnena heliga, och derför var det mig en ära, då den gamle herrn på min bekostnad tillät sig detta lilla nöje. — Der är ju ändtligen lille Job, ropade han — med sina hemligheter från St. James... he? ... Besynnerligt, att alla menniskor i verlden ha hemligheter, men att jag i hela mitt lif aldrig haft någon ... hm! — Men i stället, sir har ni känt desto flera af de andres, svarade jag och tryckte hjertligt hans hand.