Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1856, sida 1

kälgörenhetskongressen. Mötet den 17 September. Sammankomsten öppnades med uppläsande af åtskilliga till kongressen insända skrifter, bland hvilka förekommo några med allmänt bifall emottagne förslag om inrättandet af en internationel korrespondens i det ämne, kongressen har att behandla. Sedan derefter Sardiniens ombud, hr EBertin, redogjort för fattigvårdens och välgörenhets-stiftelsernas ståndpunkt i sitt hemland — hvarvid han bland annat upplyste, att handelsrörelsen med lifsmedel blifvit alldeles frigifven, att kommunerna öfverallt träffat anstalter att förse sina fattige med bröd och bränsle till billigaste pris, att välgörenhetsstiftelsernas årliga inkomst är nära 13 millioner francs, att den s. k. St. Pauli-anstalten dessutom eger ett kapital af 6.1 millioner 0. s. v. — framlade prof. Vandenubroeek rapporten för 1:sta sektionen, som bland annat hade att behandla frågan om inflytandet af jordegendomarnes styckning eller hopning på enskilta händer. De något sväfvande ordalag, i hvilka denna rapport var hållen, föranledde herr Wolowski att uppträda med följande bidrag till diskussionen om detta vigtiga ämne: Herr Wolowski. Om sektionens rapport inskränkt sig till att säga, det ingenting vore att göra i denna sak, och att staten för ingen del borde blanda sig deruti, så hade den fullkomligt uttryckt mina egna åsigter. Men på samma gång som sektionen anser frågan alltför svår och vidlyftig för att på så kort tid kunna fullständigt utvecklas, förklarar den icke desto mindre, att hvarje lagstiftning, som på ett stadigvarande sätt söker hålla jordegendomarne tillsammans eller ock medgifver deras obegränsade styckning, är lika skadlig och fördömlig. Af dessa ord utgår den mening, att första sektionen önskar se styckningsiättigheten begränsad; och som jag är af alldeles motsatt öfvertygelse, måste jag härmed protestera deremot. Mina herrar, att fastställa en gräns, hvarutöfver jordegendomarnes delning ej må gå, och lägga band på jordegarnes fria förfoganderätt i detta hänseende, synes mig vara en farlig sak, som ej kan rättfärdigas af annat än förutgående och ovilkorligt öfvertygande bevis på jordstyckningens skadlighet. Men hvar finnas sådane bevis? Har man ej tvertom slående bevis på motsatsen? I mitt fosterland, Frankrike, har det hetat, att jordegendomen delas i oändlighet, att den splittras och, så att säga, pulveriseras, att afkastningen skulle lida deraf och sjelfva näringsämnena försämras. Detta påstående är icke nytt. Redan före 1789 uttalades det af Ar