Article Image
tempel, icke heller i denna fråga sviker dess grundsatser. Diskussionen afbröts för ett ögonblick af konung Leopolds och hertigens af Brabant inträde i sessionssalen. De helsades med enhälliga lefverop och togo plats, hvarefter diskussionen fortfor. Nu framlemnades 2:dra sektionens rapport, som afhandlade frågan om medel att förekomma befolkningens öfverdrifna tillvert, samt om en ordnad utvandring. Sektionen hade fastställt följande grundsatser: 1) Befolkningens tillvext bör ej bekämpas genom lagstiftning; 2) den pauperism, som möjligen har sin grund i öfverbefolkning, motverkas af utvandringen; 3) utvandringen bör derför vara fri och skyddad: 4) regeringar, sällskaper och indivuduella krafter böra samverka, för att af utvandringen erhålla alla de fördelar, den kan gifva; 5) en inrättning för internationel korrespondens bör serskilt egna uppmärksamhet åt utvandringen i sin helhet och dess elementer. Sektionens åsigter beträffande utvandringen väckte ett skarpt motstånd från flera kongressmedlemmars sida och blefvo till följe häraf något modifierade i rapporten. Herr Pollenus (Belgien) anmärkte, att i sjelfva det så tätt befolkade Belgien finnas 400,000 hektarer ouppodlad jord, och ansåg, att så länge en enda obrukad hektar fanns i ett land, borde dess regering ej uppmuntra utvandringen, Herrar Garnier och Saget (rrankrike) ansågo, att Irlands numera temligen lyckliga ställning ej härleder sig så mycket från utvandringen, som från engelska regeringens stränga åtgärder att låta jorden öfvergå ur dess skuldsatta egares i de förmögnare kreditorernas länder, hvarigenom större kapitaler nedlagts på åkerbrukets förbättring. Herr Romberg framhöll Flandern såsom ett motstycke till Irland; i Flandern hade tillståndet förbättrats utan utvandring; menniskan, sade han, är ett kapital och det förnämsta af alla; bevarom detta kapital, i stället för att låta det utströmma till främmande verldelar! I herr Rombergs utlåtande instämde en mängd ledamöter, och man förenade slutligen sig om den grundsats, att utvandringen bör vara fri, men ej uppmuntrad.

29 september 1856, sida 2

Thumbnail