Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1856, sida 1

EUE 6860.F57 thur Young, som, då han iakttog de stora jordbesittningarnes fortgående delning, fäste uppmärksamheten derpå och förutspådde faror deraf. Andra skriftställare bland vårtgrann folk Engelsmännen förutsade, att om ej jordens styckning hindras i Frankrike och lagstiftningen sätter gränser deremot, skall inom ett århundrade Frankrike vara rof för en oupphörlig hungersnöd. Mina herrar, mot dessa farhågor och spådomar kunna vi nu uppställa fakta och åberopa erfarenheten. Ja, jordens styckning har fortgått i Frankrike, om också ej i så ofantliga förhållanden som det påståtts. Men har väl jordens afkastning derför minskats? Alldeles icke! De nyaste beräkningarne, jag säger de nyaste, officiella, ännu ej offentliggjorda, bevisa tvertom, att välmågan och rikedomen i Frankrike ökats med en förvånande, ja i sanning otrolig hastighet. 1850 års lagstiftande församling anbefallde en ny taxering och uppskattning af Frankrikes jord. Denna taxering försiggick 1851. En annan dylik egde rum 1821. Det är högst intressant att jemföra deras siffertal. Grundegendomens värde i Frankrike år 1821 uppskattades till 39 milliarder, 314 millioner francs, och år 1851 till S. milliarder, 744 millioner; det vill säga, på 30 år har det nästan fördubblats. Afkastningen, som år 1821 värderades till 1 milliard 580 millioner 597,000 francs, värderades den 1 Januari 1851 till 2 milliarder 643 millioner 366,000. Men detta är icke allt. För att göra sig fullkomligt bekant med de elementer, som åstadkommit denna tillvext, måste man sönderlägga siffertalen och utforska, på hvilken del af den allmänna förmögenheten denna tillvext egentligen faller. Frankrikes statsmän hafva företagit detta arbete och kommit till den vigtiga slutsats, att medan de stora ostyckade egendomarne knappt tillvext med en tredjedel eller sjerdedel i afseende på värde och afkastning, har värdet och afkastningen af den eqendom, som, så att säga, fallit i smulor, fyrdubblats, ja femdubblats. Se der fakta, som enligt min åsigt äro egnåde att skingra farhågorna. För öfrigt ser jag icke blott på sakens materiella sida, utan äfven på menniskovärdet, på menniskans naturliga rättigheter, som oskiljaktigt äro förenade med den jord, på hvilken hon födes; att beröfva henne utsigten att genom sitt arbete komma i. åtnjutande af denna, är ett tilltag, för hvilket upphofsmännen inför Gud, förnuft och rättvisa aldrig kunna ansvara, äfven om de ledas af goda afsigter. I stället för att förbjuda, bör derför hvarje lagstiftning gilla jordegendomarnes delning. Är den för öfrigt så fasansvärdt stor i Frankrike? Till svar derpå vill jag blott anföra tre siffertal. År 1815 upptaga de franska taxerings-längderna 10 millioner, år 1839 10,998,000 samt år 1852 och följande år 12 millioner fastigheter. Progressionen är således icke så stor, som man i allmänhet antagit. Jag protesterar derför för min del mot rapportens slutsatser, sådana jag uppfattat dem, och förklarar mig tvertom anse, att hvarje lagstiftning, som syftar till att hindra jordstyckningen, är dålig och fiendtlig mot vår tids idter, mot civilisationens och frihetens intresse. Prof. Vanderbroeck. Herr professor Wolowski har oriktigt uppfattat rapportens mening, kanske derför att den blifvit illa uttryckt. Jag har blott sagt, att vi afstått från en utförlig diskussion af ämnet till följe af oöfvervinneliga svårigheter och lagarnes olikhet i olika länder. För öfrigt hylla vi alla en fullkomlig frihet äfven i detta hänseende, och eftersom herr Wolowski talat om friheten i Frankrike, vill jag tillägga, att vårt land (Belgien), som framför andra är frihetens i