Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1856, sida 2

Återblick. Hvem har ej läst den märkliga nyheten, den stora, kolossala nyheten för dagen? På telegrafens styltor kommer ett budskap, att förlossningens timma slagit för många millioner, att Europa, räknadt ända till Waigasch och Urals gulddigra fjällar, för evigt aftvått det sista spåret af forntida förnedring ... Att med ett ord Alexander II:s; alla Ryssarg kejsares och sjelfherrskares kröningsmanifest befaller, att alla barn af lifegne, hvilka skåda lifvets ljus efter den fröjdefulla krönings dagen, äro fria... fria från lifegenskapens band ... fria från sina herrars godtycke, återupphöjda öfver boskapsdjuren och återgifna ät menskligheten! Lefve Alexander II! Lefve han och ingen annan! Har väl ett sublimare ögonblick gifvits, än det, då han satte zarernas krona på sitt hufvud, och Moskaus klockor förkunnade att en femtedel af vår planets yta med dess krälande menniskomilliarder erbållit en ny herrskare, och millioner kedjor, sprängde genom ett trollslag . . . nej, genom en vink af hans hand . . . rasslande föllo till jorden! ? Dock . . . stillom våra till det sublima upprörda känslor och läsom vidare i texten! Hvad... hvad är detta! O, Jupiter! 0, Akrell! O, J alla verldens telegrafstolpar! Befallningen är utstruken ur manifestet! Således: de millioner kedjorna hänga ännu på sina respektiva skuldror, och det sublima ögonblicket, då Alexander II satte kronan på sitt hufvud, var icke sublimt alls, i trots af allt klockpinglande, i trots af hurraropen och de 20,000 hönsen, som med fjäder och allt slukades af de rättrogne på denna dag. O, Alexander, om du visste, hvad du genom detta pennstreck förlorat! Kanske räddade det din thron, ditt lif... kanhända! Men om ock det ögonblick, då du lossade dina lifegnas bojor, varit ditt sista, du hade fallit skönare, än en verldseröfrare på spillrorna af en härjad verld! Men läsom vidare i depeschen! Punkten utströks ur manifestet med anledning af en tilldragelse i Petersburg, som föranledt trettio förnäma ryska adelsmäns häktning. Mystiskt detder, men icke obegripligt! Alexanders vackra afsigt strandade helt enkelt mot ryska konstitutionen. Ryska konstitutionen? Javäl, ryska konstitutionen, ty en sådan finnes, i trots af allt sjelfherrskande. Den ser blott något annorlunda ut, än andra konstitutioner ... Den är skrifven i hieroglyfer, lätt tydliga, fyndiga sinnebilder. Regeringsformen består i ett gissel och successionsordningen i ett rep, ett sänggardinsnöre ... Alexander fruktade, att dender successionsordningen skulle tillämpas ihalsbrytande fart; han strök derför ut punkten med högra handen och gaf med den venstra en vink att arrestera de trettio, som tillställde dender tilldragelsen. ... Ty han ville visa, att han likväl icke var rädd för dem. Föga tröst, att trettio småtyranner, kneser, bondplågare, trettio herrar Knutskoi, Bankaroslski, o. 8. v. måst krypa i kurran! Det finnes så många qvar af samma slag. Och för resten komma de nog ut igen. Den ortodoxa knutpiskan regnerar således som förr ... Och det goda ryska folket får äta sin quass, lugna sig och upprepa ännu i ett antal år: Det är högt till himmnlen och långt till zaren. ——