närerne till modeller; men i Paris utgöra dessa modeller ett fomligt stånd. Man är i Paris konstmodell, liksom man är skräddare, skomakare, snickare eller bokbiadare. De modeller, hvilka i Paris uteslutande lefva af konstnärerne, belöpa sig till ett antal af vida mer än 1000 individer. En sådan modell börjar ofta sin bana innan den kan gå. En fattig hustru, som har ett vackert barn, begifver sig dermed till en konstnär, som just då är i behof af en modell till ett Christus-barn, och förtjenar sina fyra francs, vanliga priset för en sittning. Vi hafva således här det märkvärdiga fallet, att ett dibarn underhåller sin egen moder. — Modren börjar att regelmässigt ockra med sitt barns skönhet. Hon lefver af sitt barn; detta är hennes enda näringskälla. Vidare gifves i Paris några hundraåriga gubbar, hvilka, för att uppehälla sitt lif, tjena konstnärerne till modeller; man ser således, att detta förvärssmedel börjar på lifvets lägsta trappsteg och icke upphör ens på det aldra högsta. De flesta modellerna tillhöra qvinnokönet; jag vill således börja med dessa, sedan jag likväl förutskiekat några anmärkningar, hvilka äro nödvändiga, för att förstå denna skizz. Parisiske målarne och bildhuggarne dela sig i tvenne klasser. De, hvilka tillhöra den ena klassen, äro derjemte lärare och hafva ett antal elever i sina attelierer, medan de, hvilka tillhöra den andra klassen, aldrig befatta sig med elevers utbildning. De modeller, hvilka besöka de förstnämnde konstnärerne heta modeles dateliers; de andra kallas modeles dartisle. Les modeles dateliers stå, i afseende på moralitet, uti ej synnerligen godt rykte, eller rättare sagdt, i dåligare rykte än les modeles dartiste.. I den undervisande konstnärens atelier är en flicka blottstäld för elevernas skämt och gyckel. Den qvinliga modellen besöker således ogerna dessa atelierer. En qvinna, som utmärker sig för utomordentlig skönhet, blir naturligtvis mycket eftersökt af konstnärerne, och då en sittning varar högst fem timmar, så kan hon en sommardag sitta tvenne gånger och förtjena tio eller tolf francs, i synnerhet om hon äger intelligens och förstår att sitta väl. Konstnären, för hvilken hon i sådant fall lättar arbetet, gifver henne allti i för hvarje gt ning en liten gratifikation. Desse modeller kallas modeles fixes och hafva sina visitkort, dem de sända till atelicrerna. Men de bringa icke sällan konstnärerne i stor förlägenhet. De försvinna nemligen ganska ofta, just då konstnären behöfver dem som bäst. Förgäfves forskar man då efter dem; de kunna omöjligen anträffas. Ack! konstens mönster äro sällan dygdemönster, och om de på sin labyrintiska lefnadsbana upptäcka en rysk grefve eller en engelsk lord, så vända de konsten ryggen. De hafva en oöfvervinnerlig förkärlek för silfverrubler och engelska banksedlar och bry sig föga om att blifva förevigade på duken genom en målares pensel. Rika och förnäma gästers närvaro i Paris står i omvändt förhållande till dessa modellers besök i konstnärs-ateliererna, och under den allmänna industri-expositionen i Paris kunde konstnärerne derstädes endast med yttersta möda uppspåra en vacker modell. — Men ingenting är beständigt här på jorden, och följaktligen äro lorderne och de ryske grefvarne ej heller beständige, och en Juliette? som några månader spisat hos de förnämsta restauratörerne, i praktfulla vagnar rullat öfver de Elyseiska fälten, i teaterlogerna med en dyrbar solfjäder, tillflägtat sig en angenäm svalka och ådragit sin Romeos börs galopperande lungsot — denna samma Juliette infinner sig åter en vacker dag hos den förvånade målaren för att tjena till modell för en Diana eller för den kyska Susanna i badet, tills hon inyo med sina svarta, blixtrande ögon ästadkommit eldsvåda i någon rik utländnings hjerta.