Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1856, sida 2

ro längst aflägsna, att massans attraktion blef för liten att öfvervinna den starka centrifugalkraften, då dessa delar upphörde att längre tillhöra Nebulosan, utan afskiljde sig i en eller flera koncentriska ringar, roterande ät samma håll som centralkroppen. Vi sörstå nu att vår urverld, Nebulosan, genom en fortfarande afkylnig succesist skapat ringar af samma materia, som dess egen, och hvilka fortfarit att röra sig uti samma plan och omkring dess gemensamma centrum. Den eentrala massan, som slutligen återstod af Nebulosan, är ingenting annat än vär Sol, som ännu i dag består af samma gasartade beskaflenhet, och do koncentriska ringarne, en gång afskiljde, hafva danat planeterne och vår Jjord. lIlåtom oss nu se huru denna ringarnes förvandling till planeter och månar har försiggått. I Till följd dels af den starka rotationen och dels af materiens sträfvande att förena sig omkring vissa attraktions-centra, hafva dessa partiella koncentrationer söndersprängt ringen uti talrika fragmenter, hvilka fortfarit att röra sig hvar och en särskilt nära nog, som då de voro förenade. Rörelsehastigheten hos de olika delarne, som förut bildade ringen, blef nu icke densamma, må vara att den blef olika just i ögonblicket då delarne åtskiljdes, eller ytterligare förändrades genom perturbationer, hvilka I hvarje del af systemet var underkastad. Deraf kunde händt, att alla fragmenterna af en och samma ring småningom förenats till en enda massa, i cirkulation kring solen och på samma afstånd som den ringen, hvilken de förut tillhörde. Denna massa har, genom att I fortfarande kondensera sig, frambragt en planet! Sannolikt hände också att åtskilliga talrika fragmenter, hvaruti en annan ring blef , upplöst, fortforo genom andra orsaker, att isolerade cirkulera kring solen, häraf det stora antal småplaneter, som finnas mellan Mars och Jupiters banor, och hvilka troligen alla från början tillhört en enda ring, som cirkulerat kring solen i denna region. Lätom oss nu vidare se huru den från ringarne härrörande materien har kunnat bilda planeter med rotation kring sin axel och åtfoöljde af en eller flera månar samt lysande ringar — alldeles som vi finna vår jord och de öfriga planeterna uti vårt verldssystem. De uti ringar afskiljde massorna som lösslitit sig från den ursprungliga verldsnebulosan, och likaledes de genom en del ringars förstöring uppkomna fragmenter hafva hvar och en på sitt sätt sedermera bildat större och mindre töckenstjernor af alldeles samma beskallenhet, som den ursprungliga. Genom den fortfarande afkylningen och derpå följande kondensationen, hafva dessa åter, alldetes på samma sätt som förut beskrifvits, afskiljt en eller flera ringar, af hvilka somliga ännu i dag bibehållit sig, såsom fallet är med Saturni ringar; eller ock har genom materiens i ringarne sträfvande till concentration, danat sig månar, såsom fallet är med vår jords, Jupiters, Saturni och Urani månar. Vär måne har således vid systemets skapelse vandrat kring jorden, icke rund, som han nu synes, utan som ett lysande bälte nära nog uti jordens eqvators plan, Huru har nu vidare vår jord och de öfrige planeterne blifvit begåfvade med den egna rörelse, (hvar och en kring sin axel) hvilken hos oss orsakar Jag och natt? — Under den progressiva kondensationen af den nya Nebulosan — t. ex. vår jord — hafva de från solen längst asligsne delar sträfvat närma sig, och de närmaste försökt aflägsna sig; de förra hade en större hastighet och de sednare en mindre än centralpartiet, mot hvilket båda concentrerade sig. — Häraf har härrört en egen rörelse kring dess imaginerade axel och åt samma led, som den cireulera kring solen. Vi veta att vår måne vänder sig kring sin axel på samma tid den circulerar kring jorden eller nära 29 dagar. Seleniternas eller måninnevånarnes dagar äro således lika med nära 145; våra dagar. Massan, som bildat vår måne, har under dess första tillstånd tvingats att utsträcka sig i rigtning mot jorden, alldeles på samma sätt — Fn nens attraktion. Denna omständighet är säkerligen orsaken till, att vår måne alltid vänder samma sida åt jorden. Man har likaledes funnit att de öfrige planeternas månar alltid vända samma sida mot hufvudåplaneten. Dessa hypotheser öfver daningen af vårt egenheter, som utmärka samma system. Härmed öfverensstämma ock nästan fullkomligt planetbanornas planer och deras ringa excentricitet, likstämmigheten uti så väl planeternas egna rotations-rörelse som ock uti deras revolutioner kring solen, med ett ord: danandet af värt verldssystem blifver härigenom på det mest naturliga sätt förklaradt, en förklaring, som på samma gång befinnes vara i den närmaste öfverensstämmelse med mekanikens lagar. AAA aa 17 lant 1828 som hafven här nere äro underkastade måverldssystem redogöra fullkomligt för alla de