Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 1

ställning, hvari flertalet af våra både civila och militära samt till en del äfven ecklesiastika tjenstemän befunno sig, men att likväl förbättringen af denna deras ställning, för så vidt den kunde vinnas genom löneförhöjning, borde föregås af en principenlig och genomförd icke blott lönereglering, utan ock reorganisation af de flesta ämbetsverk. Denna fråga har sedermera varit lifligt afhandlad i Stockholms tidningar. Sednast har man kommit mera speciellt på det militära området, i hvilket afseende Aftonbladet med sista posten innehåller en insänd artikel, som synes oss vara så bindande och så ojäfaktigt bekräftande nyssnämda åsigt, att vi ej kunna neka oss nöjet att här återgifva densamma. Uppsatsen lyder sålunda: Ytterligare i frågan om löneförhöjning för armen. En billig och rättvis lönereglering för indelta armn kan icke, utan förfelande af sitt ändamål, verkställas på annan grund, än den af Aftonbladet senast påyrkade, nemligen alla boställens utarrenderande på viss tid och alla lönetillgångars ingående till en gemensam kassa. Skälen för en dylik åtgärd äro så många gånger anförda, att de, till undvikande af vidlyftighet, här icke torde böra ånyo upprepas. Hvad som deremot icke lika öppet är uttaladt, är att en löneförhöjning är skadlig och ingalunda önskvärd, så framt icke samtidigt med densamma ej mindre ifrågavarande lönereglering verkställes, än ock gällande bestämmelser för pensionering, befordran och rättighet till aflöning under tjenstgöring, ändras. Insändaren skall i möjligaste korthet söka gifva skäl för denna åsigt, under förhoppning att en vigtig fråga derigenom skall erhålla ytterligare belysning. 1:o Förhöjning af nuvarande löner kan svårligen verkställas utan genom bestämmande af vissa procents tillägg till lönens i stat bestämda belopp, ty i annat fall skulle en särskilt siffra bestämmas för snart sagt hvarje löntagare, hvilket, oafsedt trasslet och svårigheterna, är overkställbart åtminstone för dem, som sjelfva bruka sina boställen och sannolikt hvarken kunna eller vilja uppgifva sina inkomster. Utan lönereglering blir nu en sådan procentförhöjning i högsta grad obillig och orimlig; den, som har för mycket, ty sådane finnas, får ändå mer, under det att de mest vanlottade få alltför litet! I förra fallet är löneförhöjning skadlig, i det senare icke uppfyllande sitt ändamål. 2:0 Don fasta lönen är redan nu minst 14, men i allmänhet 2 till 10 gånger högre än pensionen. Den förras ytterligare höjande, utan att pensionsbeloppet samtidigt höjes, kan derföre icke medföra annat resultat, än att de öfveråriga snart sagdt under intet vilkor lemna tjensten. Artilleriets senaste lönereglering utgör i detta, liksom i flera andra fall, ett varnande exempel. 3:o Befordran sker till och med kaptensgraden endast efter tur, oberoende af förtjenst eller duglighet. Förhöjes nu den fasta lönen, utan afseende på om individen gör tjenst, om han är oduglig eller ovillig att göra den, är obotligt sjuk, sinnesrubbad eller lemlästad, blir följden, enär ingen kan efter gällande författningar tvingas att taga afsked, att avancementet fördröjes och armens tjenstbarhet minskas. Det afdrag af ys:del utaf behållna lönebeloppet, som nu kan anbefallas för den, som med aflöning är bortkommenderad mer än halfva året, är alltför ringa, att härvid komma i betraktande. Frestelsen att draga sin lön vid regemente eller kår, under det att sjukbetyg, anställning vid jernvägar, civila befattningar, hoftjenst m. m. d. befria från all